25. Tresticklans nationalpark – svensk vildmark!

7 juli, 20197 juli, 2019Lämna en kommentar

Tresticklans nationalpark bildades 1996 och ligger i Dals-Eds kommun. Parken utgör södra Sveriges största sammanhängande vildmarksområde. Sprickdalslandskapet bildar en säregen natur med vidsträckta åsryggar i nord/sydlig riktning och dalar med våtmark eller långsmala sjöar. Landskapet är kuperat och skogen är orörd från modernt skogsbruk. Gamla tallar dominerar och lockar hackspettar, tjäder och orre.

Tresticklans nationalpark utgör södra Sveriges största sammanhängande vildmarksområde. Här ses entrén, ca 0,6 km från östra parkeringen. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Det finns utmärkta vandringsleder i nationalparken och gott om fina tältplatser. Nationalparken nås enklast från östra entrén. Från själva parkeringen finns markerad led till parkgränsen (ca 0,6 km). Vid gränsen finns en skärmutställning om parken. Från denna entré är det bara 3,5 km till Norge. Där finns Budalsvika, en DNT stuga som inbjuder till övernattning.

Vi gick Tresticklanleden. Jättefin vandring över åsar och med utsikt över sjöar och vacker skog. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi gjorde besöket under kvällstid, vilket bjöd på en skön sommarkvällsvandring i ljumna vindar. Dock fick vår hund massvis med fästingar på sig! Vid ett återbesök till denna park väljer jag helst en fästingfri period.

Detta bildspel kräver JavaScript.

/Linnea

Löpningen dag 32-33: Skånes Grand Canyon

20 juli, 201820 juli, 2018Lämna en kommentar

Dag 32: Jularp-Röstånga, 28 km

Vi lämnar ett molnigt och svalt Jularp för att bege oss vidare västerut. Oscars feberfrossa släppte under natten för att istället bytas ut mot huvudvärk, nack- och ryggont.

Vi märker ganska snabbt att löpning blir helt uteslutet idag, eftersom det guppar i huvudet för varje steg han tar. Ju närmare Röstånga vi kommer desto mer kuperat blir det. Ljusglimtarna på denna sträcka är Natthall med dess utsikt över Rönne Å, samt bokskogen omkring Jällatorpet.

Krispigt och färgsprakande i naturen. Foto: Erika Nilsson-Waara.

I rampljuset. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Svarta svanar i Skåne. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Tack Edith och Niclas för de goda lunchkorvarna! Foto: Oscar Detmer Nilsson.

Ljuvligt pari närmare Röstånga. Foto: Erika Nilsson-Waara.

En enastående utsikt från Natthall över paddlarna på Rönne Å. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Tilltugg längs vägen. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Natten spenderar vi på Röstånga Gästgivaregård, som ligger alldeles intill Skåneleden. I byns matvarubutik passade vi även på att komplettera med bars och nötter inför morgondagen.

Dagens etapp gick till Röstånga Gästgivaregård. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Det märks att Gästgivaregården har anor från 1647. Atmosfären är både trivsam och gammeldags med olika detaljer som sätter sin säregna prägel på varje rum. Enligt tradition serveras gås och svartsoppa under jul, vilket tydligen är ganska känt i trakterna. Vi hoppas få uppleva det i framtiden.

Rejäl frukost före avfärd mot Klåveröd. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Vi hoppas återkomma för den traditionsenliga gåsmiddagen. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Dag 33: Röstånga-Klåveröd, 18 km

Det känns lite som att kliva in i en modifierad värld av Narnia med en touch av Grand Canyon. Tiden känns stilla och civilisationen långt borta. En flock rådjur med dess kid travar elegant uppför de lövbeklädda branterna. Den sägenomspunna och bottenlösa Odensjöns kolsvarta utseende vittnar om mystik.

Bakom träden hittar vi den lilla Odensjön med ett imponerande djup på hela 21 meter. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Det är nu andra gången som våra fötter träder in i Söderåsens nationalpark. Senast var för 1,5 år sedan tillsammans med Linnea, som en del i vår Nationalparksresa. Det blogginlägget hittar du HÄR!

All anledning att vara glad när vi entrar Söderåsens nationalpark.

Om du trodde att Skåne bara var platt kommer Söderåsen att ge dig helt nya insikter. Här möts du av vida utsikter över djupa sprickdalar, mäktiga rasbranter och porlande vattenbäckar. Den dramatiska naturen uppstod på dinosauriernas tid när kontinentalplattorna kraftigt kolliderade med varandra.

Fötterna trivs på detta underlag. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Här kan man stå länge.

En sten finns alltid lättIllgänglig för rumpan att vila på. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Skåneleden tar oss fram på höjder blandat med dalgångar och det finns även rikligt med lokala slingor att välja på för dig som vill uppleva ännu mer. Idag hade vi medvetet valt att göra en kortare etapp på 18 km, eftersom vi ville ge mer utrymme till att stanna upp och njuta av nationalparken innan vi anlände till Klåveröds vandrarhem och café, där vi nu spenderar natten.

Mitt på åsen hittar vi Klåveröds vandrarhem och café. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Väl framme välkomnas vi hjärtligt av Marie, Lars och deras dotter Hanna. Familjen brinner för rörelse i naturen med en särskilt förkärlek till mountainbiking. Deras visioner och drömmar handlar om att uppmuntra fler till att möta och upptäcka naturen via rörelse och aktivitet i alla dess former. Vi blir otroligt glada av pratstunden och känner att vi har träffat likasinnade.

Oscar välkomnas av Hanna i caféet. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Oscar tillagar spagetti och köttfärssås, som får 5 av 5 möjliga tomater. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Röstånga och Klåveröd är två fenomenala utgångspunkter för att uppleva vackra Söderåsen från olika håll.

Vi ses!

/Erika och Oscar

Stenshuvud nationalpark

12 juli, 20181 kommentar

”Mångfaldens pärla på Österlen.” Så lyder texten i informationsbladet om den lilla nationalparken som ligger allra längst Österut på den Skånska kustremsan. Och varför kallas den egentligen för Stenshuvud? Häng med så får ni veta mer.

Stenshuvud ligger i Simrishamns kommun och är en av två nationalparker i Skåne. Den är 400 hektar stor, varav cirka 80 hektar är hav.

Vid Rörums entré till Stenshuvud nationalpark. Foto: Oscar Detmer Nilsson.

Gårdagens besök gjorde jag och Oscar i löpmundering. Det fyllde två syften. Dels ingår den i vår Nationalparksresa och dels i vårt pågående sommaräventyr, som handlar om att springa hela Skåneleden i ett och samma svep. Skåneleden ringlar sig nämligen genom nationalparken. Det tackar vi för.

Oscar och Erika besöker nationalparken Stenshuvud i samband med deras löpprojekt längs Skåneleden.

Vi tog oss in från södra sidans entré via Rörum. På vägen mot Naturum möttes vi av betande djur, torrängar, bokskog och skogar med robusta klätterväxter som gav oss en känsla av tropiken.

Robusta klätterväxter runt träden ger en tropisk känsla. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Miljön övergår i bokskog. Foto: Erika Nilsson-Waara.

I Naturum kan du lära dig mer om alla djur och nationalparken. Personalen är behjälpliga med att ge tips på vad du bör se och göra i parken. Vi blev absolut rekommenderade att besöka de tre utkiksplatserna eller Stens huvuden; det södra, det östra och det norra.

I Naturum får du svar på det mesta om nationalparken. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Det finns mycket att titta på. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Terrängen till huvudena var något steniga och förhållandevis branta, men rätt så lättvandrade. Från det östra huvudet fick du en underbar havsutsikt medan vi skymtade kopiösa mängder med gröna trädtoppar från den norra toppen, som också är den högsta med sina 97 höjdmeter över havet. Den norra blev vår favorit.

Stens tre huvuden; det norra, östra och södra. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Oscar på det södra huvudet. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Erika på det östra huvudet. Foto: Oscar Detmer Nilsson.

Erika på det norra huvudet. Foto: Oscar Detmer Nilsson.

När vi närmade oss Hälleviks entré/utgång på den norra sidan av parken skedde snabbt en radikal förändring från alkärr till mystisk barrskog. Vi fick känslan av att befinna oss i Ronja Rövardotters hemskogar.

Vacker barrskog i slutet av nationalparken. Foto: Erika Nilsson-Waara.

En rogivande naturupplevelse i vacker skog. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Nationalparken är rätt liten till ytan om man jämför med andra parker i Sverige. Just därför är det så häftigt att så mycket ryms på denna lilla yta. Den variationsrika miljön har uppkommit genom människans nyttjande av området. Namnet härstammar från benämningen av en hög sten. Enligt sägen har jätten Sten en ingång till sin bostad genom en av huvudenas branter.

Nationalparken passar ypperligt för dig som vill känna på en stor variation av natur och djurliv. Du behöver inte gå långt för att se mycket. Det enda som vi inte kunde hitta var fjällmiljö, vilket har sin naturliga förklaring. Utsiktsposterna på huvudena bör du även besöka för att se vackra Östersjön och den mäktiga skogen från ett ovan perspektiv.

Läs gärna mer på www.sverigesnationalparker.se där en del av denna information är hämtad.

Tack från oss!

/Erika och Oscar

9. Gotska Sandön

18 augusti, 201718 augusti, 2017Lämna en kommentar

KORTFAKTA GOTSKA SANDÖNS NATIONALPARK

Bildad: 1909
Sevärdheter: Gamla Gården, Säludden, fyren, sandstranden Las Palmas, solnedgång på Bredsandsudde och det mysiga lilla kapellet med den karaktäristiska eken.
Åtkomst: Via båt från Nynäshamn eller Fårösund.

Medelhavsstränder blandat med öppna ängsmarker, vacker tallskog och en av de häftigaste ekarna vi någonsin har skådat är ett axplock av sevärdheterna på Gotska Sandön. Med handen på hjärtat kan vi verkligen rekommendera ett besök till denna nationalpark.

Stigarna på Gotska Sandön är fantastiska att vandra på. Foto: Niclas Bentzer

Exklusivt avlägsen nationalpark

Av Sveriges 29 nationalparker är Gotska Sandön den som ligger längst österut. En ytterligare dimension och vad som gör den än mer exklusiv är att det är Östersjöns mest isolerade ö och att man endast kan ta sig hit med båt. Sandön ligger cirka 38 km norr om Fårösund. Man kan åka antingen från Nynäshamn eller från Fårösund på Gotland. Från Nynäshamn tar båtfärden cirka 3 timmar och från Fårösund 2-2,5 timmar beroende på väder och vind . Båtresa och boende bokar man som ett ”paket” på Sandöresors hemsida. Allt boende är förlagt till Lägerplatsen eller den närliggande Fyrbyn, där det erbjuds olika alternativ på standard och komfort. Vi valde att ta med oss eget tält och bokade därför endast tältplats. För de som inte bor i stuga finns ett gemensamt stort kök med enklare köksutrustning att nyttja. Det går även bra att besöka ön med egen båt (under hela året), men läs då på om vilka bestämmelser som gäller.

Gemensamt kök med enklare köksutrustning. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Ön utan hamn

Gotska Sandön har ingen hamn så därför är det ankring som gäller. Väder och vind avgör var båten går i land då den är beroende av läsida, men vanligtvis lägger den till vid stranden Las Palmas eller på Norra Sidan. På nationalparkshemsidan står att man får vara beredd på att gå upp till 11 km beroende på var båten går i land (det finns ingen tillgång till persontransport – endast transport av bagage). På grund av avsaknad av hamn och på grund av sanden är Gotska Sandön tyvärr svårtillgänglig för rörelsehindrade.

Båten lägger vanligtvis till vid stranden Las Palmas eller på Norra Sidan. Alla hjälps åt att langa av bagaget och sedan tranporsteras det via traktor till Lägerplatsen. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Fascinerande historia

Utan att bli allt för långrandiga och avslöja all kuriosa och historia kan ni nedan läsa litegrann om vad som väntar när ni besöker Gotska Sandön.

Från slutet på 1700-talet och till mitten på 1800-talet var Sandön i privatägo. Under denna tid rådde intensiv verksamhet på ön i form av skogsbruk med omfattande skogsavverkningar samt boskapsskötsel. På ön finns Gamla Gården som då var öns centrum och som mest bodde det ett hundratal personer där. På ön har funnits cirka 400 får och ett 40-tal renar samt hästar och kor. En enkelspårig järnväg anlades i syfte att transportera timmer från öns centrum till stranden där vidare transport väntade. Även en kyrkogård, ett litet kapell och fyrar samt handelsbod har funnits på ön. På kyrkogården kunde vi se gravstenar med daterad jordfästning på 2000-talet. När man strosar runt är det svårt att föreställa sig att all denna verksamhet har ägt rum på denna lilla ö som mäter 9 km på längden och 7 km på bredden. Gotska Sandön har med andra ord en intressant och fascinerande historia!

Gamla Gården med bland annat Madam Söderlunds stuga. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Sevärdheter på ön

Besöker man Gotska Sandön så kommer man naturligtvis att besöka Lägerplatsen, eftersom det endast är där det är tillåtet att övernatta. Vår båt ankrade vid stranden Las Palmas – som för övrigt är en jättefin strand för sol och bad. Från stranden är det fyra kilometers promenad genom mycket fin tallskog till Lägerplatsen. Stigarna är helt fantastiska att vandra på. Vi hade bara med oss våra gympaskor/trailskor – kängorna fick stanna hemma och det ångrar vi inte.

Den häftiga eken som står alldeles intill öns kapell. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Ön erbjuder ett stort nätverk av stigar med olika distanser. För att nämna några turförslag så rekommenderar vi att besöka kapellet och Gamla Gården. Även Säludden för att skåda just sälar (har man tur så är de där – fråga nationalparksvärdarna innan om förutsättningarna). Man kan även hyra fatbikes (cyklar med tjocka däck) på ön. Dock anser vi att man gott och väl kan ta sig runt till fots, eftersom avstånden inte är så långa. Naturum finns i Fyrbyn, som ligger alldeles intill Lägerplatsen och är värd att besöka. Här får man ta del av öns historia och läsa om hur den sannolikt har uppstått ur en spricka ur inlandsisen.

En molnfri kväll får du inte missa att gå ner till Bredsandsudde för att titta på den magiska solnedgången. Stigarna ”inne på ön” är trevligare att gå på än de stigar som Sandöns bilar använder – dvs. sandiga körvägar som bara är jobbiga att gå på. Undvik dessa om det går.

Solnedgång från Bredsandsudde (västra stranden). Foto: Linnea Nilsson-Waara

Slutligen: Glöm inte att ta med vattenflaskor! Vatten kan endast fyllas på vid Lägerplatsen och vid Nymans på S:T Annae Udde.

Öppet sommarsäsong

Gotska Sandön är öppen för besökare under sommarhalvåret. För exakta datum se Sandöresors hemsida. Har man egen båt kan man ta sig hit året om men ta reda på vilka regler som gäller för att besöka ön.

Kanske ses vi på Gotska Sandön för dit kommer vi definitivt att åka tillbaka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack från oss!

Linnea och Niclas

21. Björnlandets nationalpark

12 maj, 201712 maj, 2017Lämna en kommentar

Nationalparksresan rullar vidare. Denna gång med ett besök i Björnlandets Nationalpark i Västerbotten.

KORTFAKTA BJÖRNLANDETS NATIONALPARK
Bildad: 1991
Sevärdheter: Utsikten från Björnberget, fågellivet, urskog
Besök: Bil till entrén vid Angsjön

Vi lämnar Östersund tidigt på morgonen. Efter lunch och intressanta möten i Örnsköldsvik rattar vi vidare norrut längs riksväg 352 mot Fredrika. På vägen mellan Åsele och Vännäs visar en brun skylt oss vidare mot Björnlandets Nationalpark. Vi följer skylten och den tar oss in på en grusväg. Allt eftersom att kilometrarna minskar till målet växer snömängden i dikeskanten. Ett virrvarr av grusvägar penetrerar skogslandskapet. Men skyltar visar vägen. Detta är tjädertrakter. Träffade på fyra hönor som motvilligt ställde upp på bild.

Nationalparkernas fina och informativa entréer. Björnlandet utgör inget undantag. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Plötsligt tar vägen slut och vi befinner oss på stranden vid Angsjön och därmed entrén till Björnlandets Nationalpark. Ett området med stora kvalitéer som urskog inom den naturgeografiska region i södra Norrland som kallas vågig bergkullterräng. Runt om Angsjön, som fortfarande täcks av ett tunt islager med nysnö förutom ett par decimeter närmast land där vattnet är öppet, höjer sig bergsryggar täckta med tät skog som växer hög. Här och var uppenbarar sig luckor i skogen och lodräta stup hintar om fina utkiksplatser. Höjdskillnaden i parken är upp mot 200 meter mellan dal och berg. Vid Angsjöns västra strand sträcker sig en dalgång vidare i vilken Björkbäcken rinner fram och omges av ett sammanhängande myrmarksområde. De stora arealerna med kalhyggen som vi tidigare passerat förstärker urskogskänslan i Björnlandet och längtan efter att få ge sig ut i området.

Kallkälla finns i anslutning till Angsjöns entrée. Början av leden, ca 700 meter, är tillgänglighetsanpassad för t.ex. rullstolar/barnvagnar. Foto: Linnea Nilsson-Waara

1991 beslutades att skydda detta fantastiska naturområde ännu fritt från det moderna skogsbrukets framfart genom inrättandet av en nationalpark. Från början fanns endast en led som tog besökarna upp till utkikspunkten på Björnberget. Men på senare tid har parken efter ett beslut i riksdagen utvidgats till dubbla storleken och större delar av parken gjorts tillgängliga genom uppmärkning av flera nya leder med olika längder. Den nya entrén med tillgänglighetsanpassat dass, informationstavlor och spänger håller på att ta form. Två fina timmerstugor har byggts, Angsjökojan och Svärmorskojan. Standarden är enkel men stugorna är fräscha, mysiga och har allt man kan önska sig! Ved finns på plats och i stugorna är sängarna utrustade med madrasser, filtar och kuddar. Ett tips är dock att ta med egen sovsäck alternativt reselakan. Vedspisen fungerar utmärkt att laga mat på och det finns enklare köksgeråd som kastruller, bestick tallrikar och muggar.

Angsjöstugan. Ved finns för att sågas och huggas. Jättefräsch och enkel stuga för övernattning (med kamin). Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vår ursprungliga plan är att börja vandra längs sjöns strand till den norra änden. Cirka 1,5 kilometer till Angsjökojan och övernatta där för att dag två vandra den 12 kilometer långa Svärmorsleden åter till entrén. När vi vandrar iväg singlar vitt ner i luften och kängorna lämnar ett rejält spår i snön som täcker spängerna.

Här finner du karta och mer information om Björnlandets nationalpark.

Vi kommer fram till Angsjökojan vid åttatiden på kvällen efter att ha vandra genom gles urskog där vissa av tallarna är så gamla som 450 år. Torrakor bidrar till den biologiska mångfalden och träden täcks av hängande lavar i from av skägg- och manlav. Tydliga spår efter forna skogsbränder i form av brandljud och brandstubbar avslöjar att området har en dramatisk historia. Minst tio skogsbränder tros ha härjat i området de senaste 300 åren. Nu var det länge sedan någon brand påverkat skogen så bestånd av gran och björk börjar breda ut sig. Det ger skogen en fin dynamik. Tallskogen gynnas i brandhärjade områden då den tjocka barken ger viss skydd mot lågorna.

Skogen bjuder på mängder med man- och skägglav. Mäkta imponerande. Tyder på ren luft! Foto: Linnea Nilsson-Waara

Berggrunden består av urberg i from av granit. Blockig morän är den dominerande jordarten och stora blocksamlingar förekommer under rasbranterna och i områdets flackare terräng. Ett inslag som ytterligare förstärker Björnlandets karaktär som urskog.

Det är rogivande att få pyssla med stugsysslor. Hämta vatten, hugga ved, elda i kaminen. Låta saker ta sin tid och ha sin gång. En skön kontrast mot det urbana liv där det vardagliga ska elimineras till i närmast 0 minuter per dag för att istället ge plats till självförverkligande. Att få leva på en basal nivå är rogivande för såväl kopp som själ. All fokus på att hålla sig varm, torr och mätt.

Kulturgeografiska spår i naturen som avslöjar avlägsen mänsklig aktivitet i området förekommer i Björnlandet. Men dessa är svåra att upptäcka om man inte vet vad och vart man ska titta efter. Småskaligt skogsbruk har utförts i området här och var, det skvallrar små stubbar om. I utloppet av Angsjön syns även resterna från en gammal dammanläggning med syfte att kunna reglera flödet för att underlätta flottning av timmer. I Björkbäcken finns även spår efter ett äldre dammbygge, troligen med syfte att blötlägga större områden och utöka arealer möjliga för myrslotter då starr och gräs bärgades hem till djuren. Skogssamerna som levde i området har även barkat vissa tallar och nyttjat barken för att hålla djursenor elastiska över tid.

Björnlandets nationalpark är mäkta kuperat och bjuder på fin utsikt över Angsjön. Foto: Linnea Nilsson-Waara

På morgonen den andra dagen skiner solen och värmer skönt i ansiktet utanför stugan. Men ganska snart börjar åter snön falla. Tanken är att vandra den gröna slingan förbi Svärmorskojan och åter till entrén. Stigen är delvis tänkt av snö, men ibland kommer den fram och avslöjar att den är tämligen ny. Inte så många fötter har hunnit vandra den.

I nordsluttningarna ligger det betydligt mer snö. Bristande. Ibland är det upp över knäna. Vandringen tar därför betydligt längre tid än väntat. Vi är för tidiga eller så är våren för sen, oavsett vilket är det lite bökigt att vandra. Vid stigskälet söder om Angsjön väljer vi därför att fortsätta den kortaste vägen åter till entrén istället för att vika västerut mot Svärmorskojan. Turen blir kortare än planerat vilket är tråkigt. Men en fördel är att vi fortfarande har mycket kvar att upptäcka i denna underbara natur. För ett återbesök kommer det att bli. Stort tack till alla som arbetar med våra nationalparker, ni gör ett fantastiskt jobb.

/Niclas & Linnea

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söderåsens nationalpark, nr 27

4 december, 20163 december, 20161 kommentar

Skånes Grand Canyon och en cirkelformad sjö med omgivande bergbranter som påminner om en amfieteater. Detta är några exempel på naturfenomen som går att se i Skånes yngsta nationalpark. Söderåsens nationalpark är 1625 Ha stor och bildades 2001. Den ligger cirka fyra mil öster om Helsingborg och nås via två entréer. Vill man korta ner sin vandring finns flertalet parkeringsplatser belägna i närheten av lederna och dess utflyktsmål.

Bildens text beskriver upplevelsen av att befinna sig i Söderåsens nationalpark.

Från Kopparhatten bjuds du på fantastisk utsikt över Skånes Grand Canyon. Foto: Oscar Detmer.

Från Skäralid (huvudentrén

Från Skäralid (entré norr) valde vi att kombinera Kopparhattsrundan och Hjortsprångsrundan, vilket resulterade i åtta kilometer och tre timmars promenad. Söderåsens nationalpark innehar en av de största naturskyddade ädellövsskogarna i Nordeuropa. Hela parken består av 93% skog! Första delen av leden är handikappanpassad och går utmed Skärdammen. Därefter fortsätter någon ytterligare kilometer med fint spängad led (obs! vintertid och vid regn kan dessa vara halkiga). Vi följde den porlande bäcken, som omsluts av höga klippor och mäktiga rasbranter. Det kändes som att vi var i Skånes Grand Canyon. Efter några kilometers vandring i dalen styrde leden upp på högre höjd och tog oss till Liagården. Här möttes vi av en mäktig utsikt över dalen/ravinen som vi nyss hade vandrat i.

Längs Skärdammen är leden handikappanpassad. Foto: Erika Nilsson-Waara

Isen håller på att lägga sig. Fallna träd smyckar parken. Foto: Erika Nilsson-Waara

Övernattning i Liagården

I Liagården finns 16 träbritsar och en kamin. Här får man övernatta, använda utedassen och de två eldstäder som finns i anslutning till gården. Se till att inte glömma sovsäcken och ett mjukt liggunderlag. Annars finns risk att du kommer att sova hårt och kallt. Från Liagården fortsatte vi att vandra längs dalkanten, genom den för årstiden lövlösa bokskogen för att sedan ta oss ner i dalen igen. Löven bredde ut sig som ett tjockt täcke i branterna och när solen låg på skapades fantastiska färger. Från dalgången valde vi att vandra upp på den norra platån till en plats som kallas för Kopparhatten. Här fick vi återigen en fantastisk utsikt över Skäralidsdalen. Sista biten av leden avslutades med en trappa på 200 steg. Här var vi överens om att man skulle kunna få till riktigt bra trappträningspass.

Liagården har 16 bäddar och erbjuder övernattning på träbritsar. Kamin finns i stugan. Foto: Linnea Nilsson-Waara

En brunn finns vid Liagården. Foto: Erika Nilsson-Waara

Hungriga som vi (allt som oftast) är valde vi att besöka Skäralids Restaurang och köpa oss en smörgås. Restaurangen erbjuder allt från lättare fika till tre-rätters middag och har öppet stora delar av året. I samma byggnad finns Naturum, vilken tyvärr var stängd vid vårt besök.

Från Röstånga (entré syd)

Från entré syd valde vi att besöka den cirkelformade Odensjön, vilken är mycket djup och omges av häftiga rasbranter. Sjön består av grundvatten och är kristallklar. Några hundra meter in på leden fanns utplacerade björkträd och en skylt som uppmanade att man fick ta med sig så mycket ved som man behövde och att yxan fanns vid sjön. Vid Odensjön fanns en eldstad och en brygga. Fiske är tillåtet med fiskekort. I Röstånga finns ett STF Vandrarhem, Gästgiveriet.

Ottsjön sedd från ovan. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Fiske är tillåtet om man har fiskekort. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi är mycket nöjda med vårt besök till Söderåsens nationalpark. Skåne sägs vara platt och idag har vi fått motsatsen bevisad.

Tack för besöket i Söderåsens nationalpark!

Detta bildspel kräver JavaScript.

/Linnea och Erika

Nationalparksresan

2 december, 20163 december, 2016Lämna en kommentar

I hela Sverige finns en nästan obeskrivligt vacker naturskatt. Delar av den finaste och mest värdefulla naturen finns skyddad i våra 29 nationalparker. För att stilla vår egen nyfikenhet och upptäckarlust, för att inspirera andra till naturupplevelser och som en hyllning till den storslagna svenska naturen påbörjar vi nu projektet Nationalparksresan!

skuleskogen-foto_linnea-nilsson-waara-hc3b6gupplc3b6st

Besök till Skuleskogens nationalpark. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi som genomför Nationalparksresan är Erika & Linnea från Waara Worldwide tillsammans med David & Niclas från Deluxeturer.

Läs mer om projektet Nationalparksresan.

Läs mer om de nationalparker vi besökt.

Läs mer om naturskydd i Sverige.

Följ med på en resa genom Sveriges mest storslagna natur!

Sånfjällets Nationalpark

19 oktober, 201623 november, 2016Lämna en kommentar

Direkt efter vårt besök i Hamra Nationalpark fortsatte vi vår nationalparksturné till Sånfjället. Denna park har tre accesser, varav vi valde att starta från den som heter Nyvallens fäbod. För att nå denna passerade vi Sveg och fortsätta sedan mot Hedeviken, för att ytterligare köra 17 km innan vi nådde parkeringen.

Uppe på Korpflyet med utsikt över Hedeviken.

Nyvallens fäbod i sig är ett fint utflyktsmål att besöka. Här förekomma flertalet aktiviteter framför allt sommartid, med bland annat servering, försäljning av lokalproducerad fäbodmat och guidade turer. Här går kor lösa och betar. Dock ej renar eftersom bevarandet av lavar (renens favoritföda) var en av orsakerna till att nationalparksskyddet instiftandet år 1909. Därför hålls detta fjäll fredat från renar (så gott det går).

Sånfjället är verkligen häftigt. Helt solo sticker den upp ur Härjedalens omgivande skogar och vi förstår att människorna i Hedeviken lever med ögongodis genom att bara titta ut från balkongen varje morgon. Parken är 104 km2 stor med sin högsta topp på 1277 möh.

Kvällssol med frost som har lagt sig över riset.

Dag 1 vandrade vi från Nyvallens fäbod och följde den södra leden i sydlig riktning. Efter cirka 8 km nådde vi vindskyddet som låg på cirka 850 höjdmeter (=vacker utsikt från denna höjd) och invid en liten sjö som nästintill hade frusit igen. Några hundra meter västerut hittade vi en bäck att hämta vatten från. Vi slog tältläger som dessutom blev vårt base camp för två nätter. Kvällens höjdpunkt blev solnedgången med utsikt mot vårt hemmafjäll i Grövelsjön. Röd och blå timme med fullmåne fick vi skåda.

Vår lägerplats med fjälltopparna i bakgrunden.

Dag 2 började med en morgonpromenad upp på fjälltoppen Korpflyet. Hyfsat lättgånget med blockig terräng. Här möttes vi av en fantastisk utsikt över de norska fjälltopparna Rendalssölen. Bakom oss låg dimman kvar i dalgångarna och vi fick se de lågt belägna molnen ligga som ett täcke över Hedeviken.

En liten herre går där nere till vänster. Hämtat vatten från bäcken.

Rendalssölen i bakgrunden.

Topptur på Sånfjället

Idag hade vi bestämt oss för att topptura. Efter frukosten fortsatte vi upp mot Högfjället, som är Sånfjällets högsta topp, därefter ner i dalgången och upp på Valmfjället. Vi avslutade vårt toppturande med att gå upp på toppen som gör skäl för sitt namn, nämligen Gråsidan. Denna topp var stenig (blockterräng) och hade sin ena bergssida i skuggläge. Vi harvade oss ned längs östsidan och fick ta det väldigt lugnt och metodiskt för att komma oss ner. I Sododalen traskade vi över ett vattendrag som vi gissar innehåller massor med vatten under sommaren.

Vattenhämtning i bäcken som låg några hundra meter från vindskyddet.

Tungan rätt i mun på väg ner från Gråsidan.

Nu hade klockan blivit närmare 18 och mörkret var på gång. Vi drog oss tillbaka i lägret, käkade vår varmlagade middag för att sedan krypa ner i våra dunsäckar.

Häftig vandring i bäckravinen

Morgonen därpå följde vi leden norrut till raststugan Sododalsstugan. Detta är en rast- och nödstuga med kamin och britsar. Den har även dass. Från stugan fortsatte vi norrut genom en bäckravin. Mycket häftig att vandra i. Vi sneddade sedan av upp över kalfjället och ner på nordöstra sidan av leden som går upp mot Högfjället. Här var det mycket brant och partier med rullsten.

Sododalsstugan.

Inne i stugan finns britsar och en kamin. Stugan får man rasta i och endast övernatta vid nödsituationer. Utedass finns.

En av de björntätaste i landet

Sånfjället sägs bara ett av de björntätaste i landet. Även lavskrika, älg och tjäder ska finnas här. Vi såg massvis med ripor iförda sin höstkostym (vit-brun-spräcklig).

Vi är mycket nöjda med vårt besök till Sånfjället. Hela turen blev 16 km (från Nyvallens fäbod, via vindskyddet, Sododalsskrevan, över kalfjället och tillbaka till parkeringen). Dag två gjorde vi toppturer som blev cirka 14 km totalt.

Vacker höstvandring på Sånfjället.

Tillagning av frukost. Hett vatten blandas i fukostpåsen. Återförslut och låt stå i 10 minuter. Ger 600 kcal. Enkelt och gott!

En liten talltita i fjällbjörken.

Höstvandring i kvällssolen. Sonfjällets nationalpark.

Vindskyddet som vi övernattade intill.

Från vindskyddet ser vi denna lilla sjö som var på väg att lägga is.

Morgonpromenad uppför Korpflyet.

Uppe på Korpflyet såg vi bland annat Städjan, Långfjället och Rendalssölen.

Dag 2 gjorde vi toppturer upp på fem toppar.

Vi såg fina ripor på fjället.

Uppe på den högsta toppen i Sånfjällets Nationalpark. Högfjället, 1278 möh.

Bestigning av en topp kräver alltid en segergest.

På väg nedför högfjället.

Bäckravinen.

Memoreringsstund på fjället.

Kvällssolen ger verkligen fina vyer med lavarna i förgrunden.

Sonfjällets nationalpark. Månsken, ledkryss och en krispig kväll på Sonfjället.

Med lilla köket går det undan för att tillaga maten.

Bortom fjärran finns ännu fler fjäll.

Hej Hedeviken!

Där uppe kom vi ifrån.

Tack för oss!

Linnea och Niclas (@deluxeturer.se)

Hamra Nationalpark

18 oktober, 201623 november, 2016Lämna en kommentar

Tio mil norr om Mora eller 3,5 mil sydöst om Sveg, finner du en nationalpark vars historia sträcker sig bakåt i tiden till början på 1900-talet. Parkskyddet inrättades för att skydda dess urgamla och lavskäggiga skog. Förutom enorma partier med vackra myrar lever många djur och växter här, vilka bara kan överleva i just gammelskog.

Myrar och urskog är karaktäristiskt för Hamra Nationalpark. Bra underhåll av lederna med spänger där det är blötare terräng.

Gammelskogsarterna i Hamra är: Slaguggla, vedtrappmossa, knärot, lugnlav, doftticka och barkskinnsbagge.

Hamra nationalpark är väldigt långsmal och mellan norra och södra entrén är det cirka 10 km. Vid respektive entré finns kortare slingor att göra för att få se parkens olika karaktärer. En av slingorna är anpassad för rullstolsburna med en led som stärker sig 1/2 km till vackra Svansjön.

Rejäla informationstavlor om vad parken erbjuder och om dess historia, samt praktisk information.

Skyltningen är exemplarisk.

Parkens innehåll

Vi fick bland annat se urskog, massvis med hänglavar (lavskrikornas favorit), myrar, rester från 2009 års medvetet anlagda skogsbrand, rester av en kolmila och kolarkoja, fina vindskydd som är tillåtet att övernatta i, samt utsiktstornet. Andra djur man kan förväntas se är björn, älg och talltitor, samt andra fåglar.

Rester från 2009 års medvetet anlagda skogsbrand. Brandljuden finns kvar i tallarna.

Urskogen innehåller massvis med lavar, vilka är fina gömmor av föda för lavskrikan.

Vi övernattade i vindskyddet som ligger ca 2 km från huvudentrén. Där fanns ved och en eldstad, beläget vid en sjö. Vindskyddet är öppet med golv. Där lade vi ut våra liggunderlag och somnade med elden framför oss.

Kvällens läger i vindskyddet som ligger precis invid sjön.

Vi vindskyddet finns en eldstad och även ved som man får bruka.

Vi är mycket nöjda med vårt besök i parken. Den är fint rustad med skyltning, utedass (även handikappanpassat), bra informationstavlor och till och med ved vid vindskydden som man tillåts att bruka.

Lederna är skyltade med olika färgband utifrån vilken slinga den anger.

Rester från en Kolmilarkoja.

I parken finns ett utkikstorn.

Här är utsikten, men vi såg inget djur.

Där till höger invid sjön ligger vårt vindskydd.

Spegelblankt vatten och inte en vindpust under hela kvällen.

Niclas täljde flis för att göra upp en brasa.

Konst.

Gamla tallar ger vackra kreationer.

Hamra nationalpark har välpreparerade leder.

Hej från oss!

Lycklig tjej på ett café i Sveg. Tre hekto chokladboll och säkert lika mycket biskvi.

Linnea och Niclas (@deluxeturer.se)

Vårvandring i Skuleskogen

7 maj, 201623 november, 2016Lämna en kommentar

”Undra hur många gånger man har passerat denna infart, men aldrig svängt av E4:an”? Infarten Niclas pratade om är den som ligger några mil söder och Örnsköldsvik och som leder oss till Skuleskogens nationalparks södra entré. En av de mest vandringsvänliga nationalparker jag någonsin har besökt.

I Skuleskogen har blåsipporna slagit ut och ger en färgklick till skogen. Foto: Linnea Nilsson-Waara

I samband med ett besök till Umeå bestämde vi oss för att göra ett stopp till den nationalpark som ingen av oss sedan tidigare hade besökt. Vi anlände sent på kvällen, tog med oss vår packning och slog tältläger på en vacker strand vid en plats som heter Kälsviken. Kvällen var helt vindstilla och det var ljumna grader ute. Påföljande dag inleddes med en lugn och skön frukost på stranden innan vi vandrade iväg mot Näskebodarna. Vi hade fått tipset att utforska den östra sidan av nationalparken där första delen av vår vandring blev längs med strandkanten och med en fantastisk utsikt över alla de små öarna och holmarna i Bottenviken.

Med pannlampa och packning beger vi oss mot vår tilltänkta tältplats Kälsviken. Foto: Niclas Bentzer.

Skuleskogen erbjuder fina tältplatser alternativt bäddar för den som föredrar övernattning i stugor. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Vacker utsikt över Bottenviken. Foto: Niclas Bentzer.

Längsta lunchpausen någonsin

Första fikapausen tog vi på en klippa vid Tärnättholmarna, där vi fyllde på magarna med några bars och vatten. Solen lyste med sin närvaro och gjorde pausen väldigt behaglig. Eftersom det fortfarande var förmiddag och vi ville hinna se mer av parken fortsatte vi vår vandring några kilometrar till innan vi tog en av våra längsta lunchpauser någonsin. På en stenhäll vid Tärnättvattnen och med utsikt mot den mäktiga Slåttdalsskrevan lutade vi oss tillbaka i nästan två timmar. Man brukar säga att vila kan göra en pigg, men här hade vi nog kunnat stanna kvar resten av dagen. Niclas fick också briljera med konsten att kunna sova till toner av snarkningar som skulle kunna väcka avlidna. Här fick jag åter energi tillbaka och fortsättning på vår vandring blev ett faktum.

På väg mot Tärnättholmarna. Vi vandrar på stränder och genom blandad vegetation. Foto: Linnea Nilsson-Waara

En karta och broschyr om nationalparken är bra att ha med sig. Här spanar vi in fortsättningen på vår färd. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Lunchpaus vid Tärnättvattnen. Foto: Niclas Bentzer.

Nationalparkens mest kända landmärken

Från Tärnättvattnen fortsatte vi vår färd upp mot Slåttdalsskrevan, vilken är nationalparkens mest kända landmärke. Skrevan, som är 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred delar Slåttdalsberget i två delar. Känslan av att gå mitt i en ravin infinner sig. Själva Slåttdalsberget består av Nordingrågranit, med undantag för själva skrevan som en gång i tiden bestått av den mer lättvittrade bergarten diabas. På grund av istider och efterföljande hav- och landhöjningsprocesser har skrevan allt eftersom gröpts ur till dess nuvarande form.

Mäktiga Slåttdalsskrevan! Foto: Niclas Bentzer.

Kalottberg och Sveriges högsta ö

Efter vårt ravinbesök hade vi blivit rekommenderade att gå upp på den östra sidan av skrevan, upp på själva Slåttdalsberget. Uppe på toppen möttes vi av den mest fantastiska 360-graders panoramautsikten. Bakom oss skymtade vi ett kalottberg där Niclas berättade intressant fakta om hur träden på ett kalottberg växt till sig på grund av att havsnivån aldrig har legat över denna nivå och således inte sköljt bort jordmånen. Berget såg ut som en topp med frodig kalufs och kal hals. Vi fick även se Sveriges högsta ö, Mjältön, från denna punkt.

Slåttdalsberget bjuder på fantastisk panoramautsikt. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Något för alla

I Skuleskogen finns åtta stugor som inrymmer flertalet bäddar för övernattning. Stugorna är öppna för alla och innehåller kamin. Veden får man hugga själv. På flera ställen finns utedass och vid Kälsviken är toaletten handikappanpassad. Förutom fantastisk vandring verkar denna park kunna erbjuda något för alla! Allt från paddling, klättring och trailöpning till att bara må gott i solen med utsikt över skärgård eller urskog.

Skuleskogens nationalpark är anpassad för alla. Här finns handikappanpassad toalett nära Kälsviken. Foto: Niclas Bentzer.

För oss blev det en riktig lyckoträff att besöka parken under denna tidsperiod. Förutom solsken, lagom varma grader och vindstilla finns fler fördelar med att vårvandra, såsom att det fortfarande är myggfritt och stora delar av sträckorna hör ges man tillfälle att bara få höra fåglarnas kvitter och vågornas sus på grund av att det är just är lågsäsong.