21. Björnlandets nationalpark

12 maj, 201712 maj, 2017Lämna en kommentar

Nationalparksresan rullar vidare. Denna gång med ett besök i Björnlandets Nationalpark i Västerbotten.

KORTFAKTA BJÖRNLANDETS NATIONALPARK
Bildad: 1991
Sevärdheter: Utsikten från Björnberget, fågellivet, urskog
Besök: Bil till entrén vid Angsjön

Vi lämnar Östersund tidigt på morgonen. Efter lunch och intressanta möten i Örnsköldsvik rattar vi vidare norrut längs riksväg 352 mot Fredrika. På vägen mellan Åsele och Vännäs visar en brun skylt oss vidare mot Björnlandets Nationalpark. Vi följer skylten och den tar oss in på en grusväg. Allt eftersom att kilometrarna minskar till målet växer snömängden i dikeskanten. Ett virrvarr av grusvägar penetrerar skogslandskapet. Men skyltar visar vägen. Detta är tjädertrakter. Träffade på fyra hönor som motvilligt ställde upp på bild.

Nationalparkernas fina och informativa entréer. Björnlandet utgör inget undantag. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Plötsligt tar vägen slut och vi befinner oss på stranden vid Angsjön och därmed entrén till Björnlandets Nationalpark. Ett området med stora kvalitéer som urskog inom den naturgeografiska region i södra Norrland som kallas vågig bergkullterräng. Runt om Angsjön, som fortfarande täcks av ett tunt islager med nysnö förutom ett par decimeter närmast land där vattnet är öppet, höjer sig bergsryggar täckta med tät skog som växer hög. Här och var uppenbarar sig luckor i skogen och lodräta stup hintar om fina utkiksplatser. Höjdskillnaden i parken är upp mot 200 meter mellan dal och berg. Vid Angsjöns västra strand sträcker sig en dalgång vidare i vilken Björkbäcken rinner fram och omges av ett sammanhängande myrmarksområde. De stora arealerna med kalhyggen som vi tidigare passerat förstärker urskogskänslan i Björnlandet och längtan efter att få ge sig ut i området.

Kallkälla finns i anslutning till Angsjöns entrée. Början av leden, ca 700 meter, är tillgänglighetsanpassad för t.ex. rullstolar/barnvagnar. Foto: Linnea Nilsson-Waara

1991 beslutades att skydda detta fantastiska naturområde ännu fritt från det moderna skogsbrukets framfart genom inrättandet av en nationalpark. Från början fanns endast en led som tog besökarna upp till utkikspunkten på Björnberget. Men på senare tid har parken efter ett beslut i riksdagen utvidgats till dubbla storleken och större delar av parken gjorts tillgängliga genom uppmärkning av flera nya leder med olika längder. Den nya entrén med tillgänglighetsanpassat dass, informationstavlor och spänger håller på att ta form. Två fina timmerstugor har byggts, Angsjökojan och Svärmorskojan. Standarden är enkel men stugorna är fräscha, mysiga och har allt man kan önska sig! Ved finns på plats och i stugorna är sängarna utrustade med madrasser, filtar och kuddar. Ett tips är dock att ta med egen sovsäck alternativt reselakan. Vedspisen fungerar utmärkt att laga mat på och det finns enklare köksgeråd som kastruller, bestick tallrikar och muggar.

Angsjöstugan. Ved finns för att sågas och huggas. Jättefräsch och enkel stuga för övernattning (med kamin). Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vår ursprungliga plan är att börja vandra längs sjöns strand till den norra änden. Cirka 1,5 kilometer till Angsjökojan och övernatta där för att dag två vandra den 12 kilometer långa Svärmorsleden åter till entrén. När vi vandrar iväg singlar vitt ner i luften och kängorna lämnar ett rejält spår i snön som täcker spängerna.

Här finner du karta och mer information om Björnlandets nationalpark.

Vi kommer fram till Angsjökojan vid åttatiden på kvällen efter att ha vandra genom gles urskog där vissa av tallarna är så gamla som 450 år. Torrakor bidrar till den biologiska mångfalden och träden täcks av hängande lavar i from av skägg- och manlav. Tydliga spår efter forna skogsbränder i form av brandljud och brandstubbar avslöjar att området har en dramatisk historia. Minst tio skogsbränder tros ha härjat i området de senaste 300 åren. Nu var det länge sedan någon brand påverkat skogen så bestånd av gran och björk börjar breda ut sig. Det ger skogen en fin dynamik. Tallskogen gynnas i brandhärjade områden då den tjocka barken ger viss skydd mot lågorna.

Skogen bjuder på mängder med man- och skägglav. Mäkta imponerande. Tyder på ren luft! Foto: Linnea Nilsson-Waara

Berggrunden består av urberg i from av granit. Blockig morän är den dominerande jordarten och stora blocksamlingar förekommer under rasbranterna och i områdets flackare terräng. Ett inslag som ytterligare förstärker Björnlandets karaktär som urskog.

Det är rogivande att få pyssla med stugsysslor. Hämta vatten, hugga ved, elda i kaminen. Låta saker ta sin tid och ha sin gång. En skön kontrast mot det urbana liv där det vardagliga ska elimineras till i närmast 0 minuter per dag för att istället ge plats till självförverkligande. Att få leva på en basal nivå är rogivande för såväl kopp som själ. All fokus på att hålla sig varm, torr och mätt.

Kulturgeografiska spår i naturen som avslöjar avlägsen mänsklig aktivitet i området förekommer i Björnlandet. Men dessa är svåra att upptäcka om man inte vet vad och vart man ska titta efter. Småskaligt skogsbruk har utförts i området här och var, det skvallrar små stubbar om. I utloppet av Angsjön syns även resterna från en gammal dammanläggning med syfte att kunna reglera flödet för att underlätta flottning av timmer. I Björkbäcken finns även spår efter ett äldre dammbygge, troligen med syfte att blötlägga större områden och utöka arealer möjliga för myrslotter då starr och gräs bärgades hem till djuren. Skogssamerna som levde i området har även barkat vissa tallar och nyttjat barken för att hålla djursenor elastiska över tid.

Björnlandets nationalpark är mäkta kuperat och bjuder på fin utsikt över Angsjön. Foto: Linnea Nilsson-Waara

På morgonen den andra dagen skiner solen och värmer skönt i ansiktet utanför stugan. Men ganska snart börjar åter snön falla. Tanken är att vandra den gröna slingan förbi Svärmorskojan och åter till entrén. Stigen är delvis tänkt av snö, men ibland kommer den fram och avslöjar att den är tämligen ny. Inte så många fötter har hunnit vandra den.

I nordsluttningarna ligger det betydligt mer snö. Bristande. Ibland är det upp över knäna. Vandringen tar därför betydligt längre tid än väntat. Vi är för tidiga eller så är våren för sen, oavsett vilket är det lite bökigt att vandra. Vid stigskälet söder om Angsjön väljer vi därför att fortsätta den kortaste vägen åter till entrén istället för att vika västerut mot Svärmorskojan. Turen blir kortare än planerat vilket är tråkigt. Men en fördel är att vi fortfarande har mycket kvar att upptäcka i denna underbara natur. För ett återbesök kommer det att bli. Stort tack till alla som arbetar med våra nationalparker, ni gör ett fantastiskt jobb.

/Niclas & Linnea

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medvinden lockar man ur huse

11 februari, 201711 februari, 2017Lämna en kommentar

Det är lördag, solen skiner och temperaturen ligger på -10 grader. Dagens självklara val är att besöka Östersunds populära Vinterparken. Här finns aktiviteter bokstavligen talat för alla. Idag valde jag att åka skidor från Vinterparken (sommartid kallas denna plats för Badhusparken) tur och retur Kungsgården – våfflor stod på menyn. Livets krydda brukar man säga är mat och för en friluftsmänniska utgör uttrycket inget undantag.

I centrala Östersund finner du Medvinden, som är en plogad isbana och sträcker sig som ett vägnät över Storsjön. Från stan till Kungsgården är det 9,3 km enkel väg. Där finns en våffelstuga. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Från Vinterparken går en plogad isbana hela vägen till Kungsgården. Färdsätten varierar med allt från skridskoåkning (hockeyrör, långfärdsskridskor), promenad, skidåkning, färdsel med barnvagn, hundspann och cykling. Hela sjön går att åka på där framför allt vandrare och skateåkarna kan åka dit näsan pekar.

På isen färdas ung som gammal, i pulka, med barnvagn, på skridskor eller cyklandes. Även promenadmänniskor och skidåkare (inkl. jag själv), samt hundspann skymtades på isen. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Efter att ha passerat Vallsundsbron ser jag klart och tydligt fjäll. Det känns väldigt fascinerande att en stad ligger så nära fjället och som att det nästan går att ”ta på”.

Våffelstugan vid Kungsgårdenviken ligger vackert vid Storsjön. Stugan är sval så jacka och mössa kan man få behålla på. Filtar finns. Annars är det fint att dagar som dessa sitta ute. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Väl framme vid Kungsgården visar Suunto-klockan 9,3 km och magen känner sig redo för lunch. Serveringstugan är gemytlig och enkelt inredd. En öppen eld är igång och små mysiga öar med bord och stolar/fåtöljer inbjuder till fikastund. Jag beställer dagens soppa och avslutar (såklart) med den där våfflan ;). Nöjd och belåten beger jag mig tillbaka till stan. Flera gånger stannar jag upp och fotar längs vägen. Trots att Medvinden trafikeras av massvis med människor fylls jag av en rofylld känsla. Människor njuter av solskenet, skridskoåkningen, ser inte alls stressade ut utan mer belåtna av att vara ute i det fria.

En fantastisk dag ute på skidorna. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Ett populärt inslag, främst hos barnen är att åka häst med släde. Denna attraktion finns i Vinterparken. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi ses i Östersund!

/Linnea

Söderåsens nationalpark, nr 27

4 december, 20163 december, 20161 kommentar

Skånes Grand Canyon och en cirkelformad sjö med omgivande bergbranter som påminner om en amfieteater. Detta är några exempel på naturfenomen som går att se i Skånes yngsta nationalpark. Söderåsens nationalpark är 1625 Ha stor och bildades 2001. Den ligger cirka fyra mil öster om Helsingborg och nås via två entréer. Vill man korta ner sin vandring finns flertalet parkeringsplatser belägna i närheten av lederna och dess utflyktsmål.

Bildens text beskriver upplevelsen av att befinna sig i Söderåsens nationalpark.

Från Kopparhatten bjuds du på fantastisk utsikt över Skånes Grand Canyon. Foto: Oscar Detmer.

Från Skäralid (huvudentrén

Från Skäralid (entré norr) valde vi att kombinera Kopparhattsrundan och Hjortsprångsrundan, vilket resulterade i åtta kilometer och tre timmars promenad. Söderåsens nationalpark innehar en av de största naturskyddade ädellövsskogarna i Nordeuropa. Hela parken består av 93% skog! Första delen av leden är handikappanpassad och går utmed Skärdammen. Därefter fortsätter någon ytterligare kilometer med fint spängad led (obs! vintertid och vid regn kan dessa vara halkiga). Vi följde den porlande bäcken, som omsluts av höga klippor och mäktiga rasbranter. Det kändes som att vi var i Skånes Grand Canyon. Efter några kilometers vandring i dalen styrde leden upp på högre höjd och tog oss till Liagården. Här möttes vi av en mäktig utsikt över dalen/ravinen som vi nyss hade vandrat i.

Längs Skärdammen är leden handikappanpassad. Foto: Erika Nilsson-Waara

Isen håller på att lägga sig. Fallna träd smyckar parken. Foto: Erika Nilsson-Waara

Övernattning i Liagården

I Liagården finns 16 träbritsar och en kamin. Här får man övernatta, använda utedassen och de två eldstäder som finns i anslutning till gården. Se till att inte glömma sovsäcken och ett mjukt liggunderlag. Annars finns risk att du kommer att sova hårt och kallt. Från Liagården fortsatte vi att vandra längs dalkanten, genom den för årstiden lövlösa bokskogen för att sedan ta oss ner i dalen igen. Löven bredde ut sig som ett tjockt täcke i branterna och när solen låg på skapades fantastiska färger. Från dalgången valde vi att vandra upp på den norra platån till en plats som kallas för Kopparhatten. Här fick vi återigen en fantastisk utsikt över Skäralidsdalen. Sista biten av leden avslutades med en trappa på 200 steg. Här var vi överens om att man skulle kunna få till riktigt bra trappträningspass.

Liagården har 16 bäddar och erbjuder övernattning på träbritsar. Kamin finns i stugan. Foto: Linnea Nilsson-Waara

En brunn finns vid Liagården. Foto: Erika Nilsson-Waara

Hungriga som vi (allt som oftast) är valde vi att besöka Skäralids Restaurang och köpa oss en smörgås. Restaurangen erbjuder allt från lättare fika till tre-rätters middag och har öppet stora delar av året. I samma byggnad finns Naturum, vilken tyvärr var stängd vid vårt besök.

Från Röstånga (entré syd)

Från entré syd valde vi att besöka den cirkelformade Odensjön, vilken är mycket djup och omges av häftiga rasbranter. Sjön består av grundvatten och är kristallklar. Några hundra meter in på leden fanns utplacerade björkträd och en skylt som uppmanade att man fick ta med sig så mycket ved som man behövde och att yxan fanns vid sjön. Vid Odensjön fanns en eldstad och en brygga. Fiske är tillåtet med fiskekort. I Röstånga finns ett STF Vandrarhem, Gästgiveriet.

Ottsjön sedd från ovan. Foto: Erika Nilsson-Waara.

Fiske är tillåtet om man har fiskekort. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi är mycket nöjda med vårt besök till Söderåsens nationalpark. Skåne sägs vara platt och idag har vi fått motsatsen bevisad.

Tack för besöket i Söderåsens nationalpark!

Detta bildspel kräver JavaScript.

/Linnea och Erika

Nationalparksresan

2 december, 20163 december, 2016Lämna en kommentar

I hela Sverige finns en nästan obeskrivligt vacker naturskatt. Delar av den finaste och mest värdefulla naturen finns skyddad i våra 29 nationalparker. För att stilla vår egen nyfikenhet och upptäckarlust, för att inspirera andra till naturupplevelser och som en hyllning till den storslagna svenska naturen påbörjar vi nu projektet Nationalparksresan!

skuleskogen-foto_linnea-nilsson-waara-hc3b6gupplc3b6st

Besök till Skuleskogens nationalpark. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi som genomför Nationalparksresan är Erika & Linnea från Waara Worldwide tillsammans med David & Niclas från Deluxeturer.

Läs mer om projektet Nationalparksresan.

Läs mer om de nationalparker vi besökt.

Läs mer om naturskydd i Sverige.

Följ med på en resa genom Sveriges mest storslagna natur!

Sånfjällets Nationalpark

19 oktober, 201623 november, 2016Lämna en kommentar

Direkt efter vårt besök i Hamra Nationalpark fortsatte vi vår nationalparksturné till Sånfjället. Denna park har tre accesser, varav vi valde att starta från den som heter Nyvallens fäbod. För att nå denna passerade vi Sveg och fortsätta sedan mot Hedeviken, för att ytterligare köra 17 km innan vi nådde parkeringen.

Uppe på Korpflyet med utsikt över Hedeviken.

Nyvallens fäbod i sig är ett fint utflyktsmål att besöka. Här förekomma flertalet aktiviteter framför allt sommartid, med bland annat servering, försäljning av lokalproducerad fäbodmat och guidade turer. Här går kor lösa och betar. Dock ej renar eftersom bevarandet av lavar (renens favoritföda) var en av orsakerna till att nationalparksskyddet instiftandet år 1909. Därför hålls detta fjäll fredat från renar (så gott det går).

Sånfjället är verkligen häftigt. Helt solo sticker den upp ur Härjedalens omgivande skogar och vi förstår att människorna i Hedeviken lever med ögongodis genom att bara titta ut från balkongen varje morgon. Parken är 104 km2 stor med sin högsta topp på 1277 möh.

Kvällssol med frost som har lagt sig över riset.

Dag 1 vandrade vi från Nyvallens fäbod och följde den södra leden i sydlig riktning. Efter cirka 8 km nådde vi vindskyddet som låg på cirka 850 höjdmeter (=vacker utsikt från denna höjd) och invid en liten sjö som nästintill hade frusit igen. Några hundra meter västerut hittade vi en bäck att hämta vatten från. Vi slog tältläger som dessutom blev vårt base camp för två nätter. Kvällens höjdpunkt blev solnedgången med utsikt mot vårt hemmafjäll i Grövelsjön. Röd och blå timme med fullmåne fick vi skåda.

Vår lägerplats med fjälltopparna i bakgrunden.

Dag 2 började med en morgonpromenad upp på fjälltoppen Korpflyet. Hyfsat lättgånget med blockig terräng. Här möttes vi av en fantastisk utsikt över de norska fjälltopparna Rendalssölen. Bakom oss låg dimman kvar i dalgångarna och vi fick se de lågt belägna molnen ligga som ett täcke över Hedeviken.

En liten herre går där nere till vänster. Hämtat vatten från bäcken.

Rendalssölen i bakgrunden.

Topptur på Sånfjället

Idag hade vi bestämt oss för att topptura. Efter frukosten fortsatte vi upp mot Högfjället, som är Sånfjällets högsta topp, därefter ner i dalgången och upp på Valmfjället. Vi avslutade vårt toppturande med att gå upp på toppen som gör skäl för sitt namn, nämligen Gråsidan. Denna topp var stenig (blockterräng) och hade sin ena bergssida i skuggläge. Vi harvade oss ned längs östsidan och fick ta det väldigt lugnt och metodiskt för att komma oss ner. I Sododalen traskade vi över ett vattendrag som vi gissar innehåller massor med vatten under sommaren.

Vattenhämtning i bäcken som låg några hundra meter från vindskyddet.

Tungan rätt i mun på väg ner från Gråsidan.

Nu hade klockan blivit närmare 18 och mörkret var på gång. Vi drog oss tillbaka i lägret, käkade vår varmlagade middag för att sedan krypa ner i våra dunsäckar.

Häftig vandring i bäckravinen

Morgonen därpå följde vi leden norrut till raststugan Sododalsstugan. Detta är en rast- och nödstuga med kamin och britsar. Den har även dass. Från stugan fortsatte vi norrut genom en bäckravin. Mycket häftig att vandra i. Vi sneddade sedan av upp över kalfjället och ner på nordöstra sidan av leden som går upp mot Högfjället. Här var det mycket brant och partier med rullsten.

Sododalsstugan.

Inne i stugan finns britsar och en kamin. Stugan får man rasta i och endast övernatta vid nödsituationer. Utedass finns.

En av de björntätaste i landet

Sånfjället sägs bara ett av de björntätaste i landet. Även lavskrika, älg och tjäder ska finnas här. Vi såg massvis med ripor iförda sin höstkostym (vit-brun-spräcklig).

Vi är mycket nöjda med vårt besök till Sånfjället. Hela turen blev 16 km (från Nyvallens fäbod, via vindskyddet, Sododalsskrevan, över kalfjället och tillbaka till parkeringen). Dag två gjorde vi toppturer som blev cirka 14 km totalt.

Vacker höstvandring på Sånfjället.

Tillagning av frukost. Hett vatten blandas i fukostpåsen. Återförslut och låt stå i 10 minuter. Ger 600 kcal. Enkelt och gott!

En liten talltita i fjällbjörken.

Höstvandring i kvällssolen. Sonfjällets nationalpark.

Vindskyddet som vi övernattade intill.

Från vindskyddet ser vi denna lilla sjö som var på väg att lägga is.

Morgonpromenad uppför Korpflyet.

Uppe på Korpflyet såg vi bland annat Städjan, Långfjället och Rendalssölen.

Dag 2 gjorde vi toppturer upp på fem toppar.

Vi såg fina ripor på fjället.

Uppe på den högsta toppen i Sånfjällets Nationalpark. Högfjället, 1278 möh.

Bestigning av en topp kräver alltid en segergest.

På väg nedför högfjället.

Bäckravinen.

Memoreringsstund på fjället.

Kvällssolen ger verkligen fina vyer med lavarna i förgrunden.

Sonfjällets nationalpark. Månsken, ledkryss och en krispig kväll på Sonfjället.

Med lilla köket går det undan för att tillaga maten.

Bortom fjärran finns ännu fler fjäll.

Hej Hedeviken!

Där uppe kom vi ifrån.

Tack för oss!

Linnea och Niclas (@deluxeturer.se)

Hamra Nationalpark

18 oktober, 201623 november, 2016Lämna en kommentar

Tio mil norr om Mora eller 3,5 mil sydöst om Sveg, finner du en nationalpark vars historia sträcker sig bakåt i tiden till början på 1900-talet. Parkskyddet inrättades för att skydda dess urgamla och lavskäggiga skog. Förutom enorma partier med vackra myrar lever många djur och växter här, vilka bara kan överleva i just gammelskog.

Myrar och urskog är karaktäristiskt för Hamra Nationalpark. Bra underhåll av lederna med spänger där det är blötare terräng.

Gammelskogsarterna i Hamra är: Slaguggla, vedtrappmossa, knärot, lugnlav, doftticka och barkskinnsbagge.

Hamra nationalpark är väldigt långsmal och mellan norra och södra entrén är det cirka 10 km. Vid respektive entré finns kortare slingor att göra för att få se parkens olika karaktärer. En av slingorna är anpassad för rullstolsburna med en led som stärker sig 1/2 km till vackra Svansjön.

Rejäla informationstavlor om vad parken erbjuder och om dess historia, samt praktisk information.

Skyltningen är exemplarisk.

Parkens innehåll

Vi fick bland annat se urskog, massvis med hänglavar (lavskrikornas favorit), myrar, rester från 2009 års medvetet anlagda skogsbrand, rester av en kolmila och kolarkoja, fina vindskydd som är tillåtet att övernatta i, samt utsiktstornet. Andra djur man kan förväntas se är björn, älg och talltitor, samt andra fåglar.

Rester från 2009 års medvetet anlagda skogsbrand. Brandljuden finns kvar i tallarna.

Urskogen innehåller massvis med lavar, vilka är fina gömmor av föda för lavskrikan.

Vi övernattade i vindskyddet som ligger ca 2 km från huvudentrén. Där fanns ved och en eldstad, beläget vid en sjö. Vindskyddet är öppet med golv. Där lade vi ut våra liggunderlag och somnade med elden framför oss.

Kvällens läger i vindskyddet som ligger precis invid sjön.

Vi vindskyddet finns en eldstad och även ved som man får bruka.

Vi är mycket nöjda med vårt besök i parken. Den är fint rustad med skyltning, utedass (även handikappanpassat), bra informationstavlor och till och med ved vid vindskydden som man tillåts att bruka.

Lederna är skyltade med olika färgband utifrån vilken slinga den anger.

Rester från en Kolmilarkoja.

I parken finns ett utkikstorn.

Här är utsikten, men vi såg inget djur.

Där till höger invid sjön ligger vårt vindskydd.

Spegelblankt vatten och inte en vindpust under hela kvällen.

Niclas täljde flis för att göra upp en brasa.

Konst.

Gamla tallar ger vackra kreationer.

Hamra nationalpark har välpreparerade leder.

Hej från oss!

Lycklig tjej på ett café i Sveg. Tre hekto chokladboll och säkert lika mycket biskvi.

Linnea och Niclas (@deluxeturer.se)

Slutord: 200 mil av Fjällets Guldkorn

26 september, 201620 september, 2016Lämna en kommentar

Projektet ”200 mil av Fjällets Guldkorn” gick ut på att upptäcka och uppleva fjället ur vit-, grön- och toppvy. Syftet med projektet var att förmedla tips, kunskap och inspiration så att fler människor ges möjlighet till att uppleva vårt vackra fjällandskap.

Fjället är nära förknippat med både träning, hälsa och välbefinnande och är en fin miljö att vistas i förutsatt att du har goda kunskaper och är rätt rustad för fjället. Vår vision är att fortsätta förmedla kunskap och hålla inspirationsföreläsningar runt om i landet. Piteå-Tidningens reporter Mari Gustafsson, mailade oss jättebra frågor om projektet vilka vi besvarar i detta inlägg.

Projektet var indelat i tre etapper under olika årstider och från olika vyer.

Kungsleden (turskidåkning med pulka från Hemavan till Abisko) 484 km.
Gröna bandet (vandring Treriksröset till Grövelsjön) 1380 km.
Den högsta fjälltoppen i våra fyra fjällandskap (löpning, vandring och eller klättring av Kebnekaise, Storsola/Syltraversen, Helags och Storvätteshågna) 168 km.

Berätta om allra sista delen av äventyret?

Svar: Vi valde att bestiga Kebnekaise precis innan starten av Gröna bandet, eftersom de tre återstående fjälltopparna befinner sig relativt nära Grövelsjön och var smidigast att vänta med. Så direkt efter målgången av Gröna bandet bytte vi ut kängorna mot löparskorna för att kunna färdas lätt på de tre återstående fjälltopparna. Då vi båda två är passionerade löpare var känslan obeskrivlig av att nu äntligen kunna springa igen. Finalen av fjälltopparna skulle bli Jämtlands högsta topp Storsola, som också ingår som en del i bergsmassivet Syltraversen. Den högsta toppen i Sylmassivet är Storsylen, som ligger på den norska sidan. Allt slutade med att vi gjorde hela Syltraversen, vilket innebar högalpin klättring med klätterutrustning och dessutom klättringspremiär för Erikas del. Vi är båda eniga om att finalen av projektet blev bokstavligt talat en riktig höjdare och precis den utmaning som vi gillar – det vill säga när vi ligger på gränsen till vad vi klarar av och efteråt känner att vi har vuxit med uppgiften. Med oss hade vi en klättererfarne Napoleon Wallin, som hjälpte oss på bästa sätt.

Härligt att få löpa på fjället.

Hur känns det nu när det är klart?

Svar: Det är en härlig känsla att projektet nu är klart. Samtidigt har en känsla av tomhet infunnit sig. Vi har levt med projektet och alla dess förberedelser i snart ett års tid och det har hela tiden följt med oss parallellt med vardagslivet. Då utmaningar är bland det bästa som finns var vi eniga om att projektet skulle ligga på en sådan nivå att vi på förhand inte var helt säkra på om vi skulle klara av uppgiften, men ändå ha känslan av att det skulle vara genomförbart. En annan härlig känsla, som vi nu har med oss är insikten i att våra kroppar ganska snabbt kan anpassa sig och klara av mer än vad vi tror. Tar vi hand om kropparna på ett vettigt sätt läker de skapligt trots att de vissa stunder kan kännas helt slut när dagens etapp är avklarad. Vi är även tacksamma för alla fina möten med människor, som vi har fått vara med om längs vägen.

Det finns så mycket vackert att fota på fjället.

”Fjället inbjuder till en slags harmoni där människan kommer ner i varv och ges utrymme till att vara ”här och nu”. Det är en sinnesstämning som vi tyvärr inte är lika självklar i dagens moderna samhälle.” Erika & Linnea Nilsson-Waara

Hösten är en fantastisk tid för fjällvandring.

Och sedan kan man ha lite faktapunkter.

3300 … kcal i snitt per dag har systrarna förbrukat.

600 … stycken energibars har systrarna förtärt.

203 … mil har systrarna färdats till fots.

110 … timmars behov av återhämtning har systrarnas sportklockor nästan konstant visat på

82 … dagar har systrarna spenderat på fjället.

30 … km i snitt per dag har systrarna färdats.

10 … timmar per dag har de varit igång.

9 … gånger har systrarna trubadurat längs resan.

5 … gånger om har de bestigit Mount Everest höjdmässigt.

Vilken jubelbild skulle ni välja för att illustrera känslan av att ha gått i mål?

Svar: Jubelbilden får nog vara när vi står på den sista fjälltoppen (dock ej Storsola, men den högsta toppen i Sylmassivet – Storsylen i Norge) med Sverigeflaggan bredvid oss. Bilden symboliserar glädje och att vi har nått toppen och därmed finalen av projektet. De tre målgångsbilderna av varje etapp kan ju uttryckas i att vi nådde våra mål ”porten, dörren och toppen”.

Här följer fler segrarbilder från vårt äventyr!

Känslan av att ha klarat av en tuff utmaning. Uppe på Storsylen.

Porten= Kungsledenporten i Abisko.
Dörren= målgången av Gröna bandet.
Toppen= den återstående toppen av de totalt fyra fjälltopparna.

I mål efter 21 dagar ute på skidor. Kungsleden från Hemavan till Abisko.

Handen på den blå dörren och därmed har vi genomfört Gröna bandet, Treriksröset till Grövelsjön, 138 mil på 53 dagar.

Vi gillar ju målsättningar och för oss var dessa tre faktorer målgångssnören på olika sätt.

Här kommer även länkar till tre utvalda filmklipp från vårt äventyr.

Kungsleden: https://youtu.be/4EytXgYGqr0

Gröna bandet: https://youtu.be/wPWPR9LGwfc

Fjälltopp Syltraversen: https://youtu.be/5tU_1t4KXBw

Tack till alla som på olika sätt har stöttat oss. Håll utkik på hemsidan för framtida projekt. Inom den närmsta tiden kommer vi ge lite utrymme till återhämtning och vardagsliv från långturerna. Dock innehåller vårt vardagsliv en aktiv livsstil, med massor av friluftsliv och träning. Sedan blir det att återgå till ritbordet igen.

Tack och kramar från oss!

Starten på Gröna bandet.

Varje dag har inte varit solsken. Dimma kan även te sig vackert.

Traillöpning på fjället är en fantastisk upplevelse. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Uppe på Helags.

För att genomföra Syltraversen behövdes klätterutrustning.

Njut varje minut!

Sällskap på vår vandring av getter och kor.

Helags fjällstation.

Här någonstans på Wall of fame i Grövelsjön kommer våra namn att hamna.

Kärt möte med pionjärerna av Gröna bandet, Torkel och Annica Ideström.

Daniel Roxen Roxvret. En inspirerande man som genomförde Gröna bandet löpandes på 23 dagar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Norgefararleden är vacker att vandra.

Sköna lunchpauserna på fjället.

Erika fyller på sin matpåse med kallt vatten.

Fjället i mystiska moln.

Polarullen lägger sig som ett täcke över fjällets vidder.

Porten på Kungsleden i Hemavan. Härligt känsla att vara i mål.

Pältsatoppen i bakgrunden.

Fina vandringsstigar mellan Ammarnäs och Hemavan.

Uppe på toppen med Åsa och Oscar.

Uppe på Kebnekaises sydtopp.

Memoreringsstund på fjället.

På båtlederna längs Kungsleden rodde vi.

Tältmys.

Blicken framåt.

Porten till Kebnekaise-leden.

På vår resa har vi trubadurat och delat med oss av vår musik.

Lapporten i bakgrunden.

Här startade sommarens äventyr. Tåget upp till Abisko och första målet blev att bestiga Kebnekaise.

Kramar Linnea och Erika

Höstglöd i Grövelsjön, reportage i Piteå-Tidningen och en 97-årig grattishälsning

25 september, 201618 december, 2017Lämna en kommentar

Under helgen har vi framfört två musikspelningar på vandringseventet Höstglöd i Grövelsjön. Som vanligt supertrevligt och när vi får publiken att sjunga med trivs vi som absolut bäst!

Eventet innebär att fjället skiftar i alla dess möjliga höstfärger. Intressanta och inspirerande föreläsningar varvas med adventure camp, musikunderhållning, filmvisning, friluftsutrustningstält, lekfyllda tävlingar, kokkaffe och halv- eller heldagsturer för vandring. Det finns alltså något som tilltalar de flesta!

Linnea och Erika skaftar egna Moraknivar på Höstglöd i Grövelsjön och stöttar samtidigt projektet Stötta Kungsleden.

Ett annat hett tips. Njut av trevlig helgläsning med Piteå-Tidningen om finalen och summeringen av hela vårt fjällprojekt 203 mil till fots. Där finns även intressant data och siffror från vårt äventyr.

Kika in på www.pt.se/helg för att läsa Maris fina slutreportage om oss.

Ja nu har systrarna Waara klättrat i mål!

Dessutom vill vi höja på hatten för vår underbara farmor Mia som i helgen fyllde 97 år! Vilken otroligt inspiration, värme och kärlek denna dam besitter. Vi älskar dig farmor och längtar tills vi ses igen!

Kram så länge!

/Erika och Linnea Nilsson-Waara

Vilken final vi fick på projektet!

17 september, 201614 september, 2016Lämna en kommentar

Sista toppen ut, för att fullfölja projektet ”Fjällets guldkorn 200 mil”, var att bestiga Jämtlands högsta bergstopp Storsola, 1728 möh. Det hela slutade med att vi gjorde Syltraversen, vilket innebar högalpin klättring och firning förbi pinacklarna, samt att vi tydligen passerade tre namngivna toppar på vägen.

På väg mot pinacklarna och första delen i Syltraversen att passera.

Idén om att göra även Storsylen (som är den högsta toppen i Sylmassivet och ligger på den norska sidan), kom av att Sylarnas fjällstation har guidade turer upp till denna topp och inte till Storsola (som är Jämtlands högsta topp och tekniskt svårare att bestiga). Samtidigt hade vi fått reda på att Napoleon skulle göra Syltraversen och ville ha sällskap, vilket efter några om och men gjorde valet enkelt. Det ska dock poängteras att det inte erbjuds guidade turer längs Syltraversen från fjällstation, men vi såg det som en fin chans till att få uppleva ännu mer av fjällkedjan samtidigt som vi får utmana oss och lämna comfort zone. Erika hade dessutom aldrig klättrat innan denna tur. Än mer imponerade att ta sig igenom traversen.

Firning krävs nedför andra pinackeln.

Vyer från alla möjliga håll

Utsikten från topparna är helt fantastiska. Eftersom man går i en halvcirkel får man se vackra vyer från alla möjliga håll. Att gå på kammarna var många gånger väl så spännande, men med lite pep-talk och säkring på vissa ställen tog vi oss igenom. Stolta, trötta och med lite småblessyrer här och där tog vi oss i mål. Samtliga toppar är nu bestigna, likväl som Kungsleden är skidad och Gröna bandet vandrat. Vi känner oss fett nöjda!

Högalpin klättring i skarpt läge.

Firning 15 m.

Vill man bestiga Storsylen finns som sagt guidade turer och är man inte en van alpinist skulle vi rekommendera att boka turen.

Vissa knabbar ser mer skräckinjagande ut än andra.

Syltraversen:

Start/mål: Sylarnas fjällstation. Hit tar mig närmast från Storulvåns fjällstation 16 km enkel väg.

Tid: 10 h

Distans: 15,7 km.

Höjdmeter: Fjällstationen 1040 möh – Storsola 1728 och Storsylen 1762 möh.

Svårighetsgrad: 5 av 5

Utrustning: Lätt dagspackning. Klätterutrustning för alpinklättring (kilar mm), samt utrustning för firning.

Fint väder är att rekommendera och prioriterat.

Tack till Napoleon!

Vi kunde inte ha fått ett bättre avslut på denna tur! Tack Napoleon för all coachning och underbart sällskap. Vilken final vi fick på detta fjällprojekt!
Allt gott önskar vi till alla som har följt oss. Slutfilm, inlägg med summering mm kommer lite senare.

Tack till bästa Napoleon för utmärkt coachning och sällskap.

Kramar

Linnea & Erika

Uppe på Storsylen!

Napoleon vandrar på kammarna som att det är en dans på rosor.

Små blessyrer efter underarmshjälp i klättringen.

Film: Storsola och Syltraversen

16 september, 2016Lämna en kommentar

Avslutningen på fjällprojektet blev något helt annat än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss.

Det räckte inte med att bara bestiga Jämtlands högsta punkt Storsola, 1728 m.ö.h. Vi passade nämligen på att göra hela Syltraversen när möjligheten ändå låg framför fötterna! Vid fler än ett tillfälle tänkte vi nog båda – varför gör vi egentligen detta?!

Klicka på länken för att se den mäktiga avslutningen: https://youtu.be/5tU_1t4KXBw

Erika och Linnea har precis klättrat uppför Jämtlands högsta punkt Storsola.