Lyckans läger – Det jämtländska svaret på total avkoppling

8 december, 2017Lämna en kommentar

Kan du tänka dig att bo i en primitiv stuga mitt ute på fjället, utan varken elektricitet eller rinnande vatten men som erbjuder total avkoppling och tystnad. Då kanske Lyckans läger utanför Edsåsdalen kan vara något för dig?

Skymningsljus över Lyckans läger. Två 4-bäddsstugor finns för uthyrning. Nedanför stugorna ligger lilla Offsjön och där finns en vedeldad bastu. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi anländer till Köjagården som ligger i Edsåsdalen, Jämtland för att kvittera ut nyckel till stugan. Sedan kör vi ytterligare några hundra meter med bilen innan vi når parkeringen till anslutningsspåret som ska ta oss till Lyckans läger. Tillsammans med mina vänner Alexandra och Kristina ska vi spendera hela helgen på denna orörda plats, äta god mat, åka skidor, fotografera, basta, dricka vin, surra om livet och bara va´!

Från Edsåsdalens skidparkering är det ca 5,5 km till Lyckans läger. Terrängen dit är lätt uppför och går mestadels genom skog. Hela sträckan följer kryssleder, men skyltningen är inte jättebra. Karta och kompass krävs (som vanligt när man är ute på fjället). Foto: Linnea Nilsson-Waara

Följa skoterleden och sedan ”vika av”

Med varsin ryggsäck och en pulka, fylld med den goda maten och flaskor med vatten, påbörjar vi skidåkningen mot Lyckans läger. Vägen dit är inte helt tydligt skyltad. Vi följer till största del den skoterled som är utritad på kartan – innan vi närmar oss stugan svänger vi av skoterleden och fortsätter följa en annan kryssled. Sträckan innebär totalt 5,5 km skidåkning i sydvästlig riktning med lätt stigning hela vägen. Ditvägen tog 1 h 40 min inklusive en massa fotostopp. Vi konstaterar att hemvägen kommer att bli lätt 😉 Just denna kväll är det stor fullmåne och jag har svårt att hålla fingrarna borta från kameran.

Breathtaking! Fullmåne i midvintertid. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Stugans enkla faciliteter

Stugan värms upp av en kamin och du hämtar veden från en vedbod. Porslin, bestick, kastruller, diskmedel, kortlek, våningssängar med madrasser, täcke och kuddar med mera finns. Vi har tagit med oss sovpåsar (ej sovsäckar). Stugan håller värmen mycket bra och det finns ingen risk för att frysa, snarare tvärtom så är det svårt att reglera temperaturen med eldning i kamin. När dagsljuset har lagt sig är det månens sken och stearinljus som ser till att öka på mysfaktorn ännu mera. Nedanför stugan ligger lilla Offsjön och där finns en vedeldad bastu. Mat lagas på gasolköket. Behoven gör du på vanligt utedass. Noterbart är att det också finns en isborr i vedbon´. Jag var sugen på att ta med mig pimpelspöet, men insåg att det blir för mycket att bära med sig isborr för att kunna fiska. Hade jag vetat att det fanns en isborr på plats så hade pimpelspöet och mask fått följa med. Nåväl… nu vet jag detta till nästa gång.

Stugan är enkelt inredd med de nödvändigaste faciliteterna för att kunna äta, sova och må gott. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Dagstur på lördagen

På lördagen var vädret lite mer ruggigt och regndroppar kom och gick. Vi delade upp dagens skidåkning i två kortare turer. En sväng blev av innan lunch och den andra just innan mörkret. Det finns lite olika alternativ på ”rundor” man kan göra från stugan, både längs kryssled eller genom att bara åka ut på fjället. Älgslingan verkar vara populär.

Skidåkning i intensivt snöfall är inga problem så länge vinden håller sig lugn. Hemvägen från Edsåsdalen var precis en sådan dag. Helt underbar! Här ses min vän Kristina njuta av snöflingorna. Foto: Linnea Nilsson-Waara

På söndagen städade vi ur stugan, packade ihop våra saker, låste alla uthus och fick en njutfull skidåkning tillbaka i intensivt snöfall. Känslan av att det nu är vinter infann sig totalt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack till Alexandra och Kristina för att jag med kort varsel fick förmånen att haka på er. Detta må vi göra till en adventstradition 🙂

Vinterkramar till er alla!

Linnea

Slutord: 200 mil av Fjällets Guldkorn

26 september, 201620 september, 2016Lämna en kommentar

Projektet ”200 mil av Fjällets Guldkorn” gick ut på att upptäcka och uppleva fjället ur vit-, grön- och toppvy. Syftet med projektet var att förmedla tips, kunskap och inspiration så att fler människor ges möjlighet till att uppleva vårt vackra fjällandskap.

Fjället är nära förknippat med både träning, hälsa och välbefinnande och är en fin miljö att vistas i förutsatt att du har goda kunskaper och är rätt rustad för fjället. Vår vision är att fortsätta förmedla kunskap och hålla inspirationsföreläsningar runt om i landet. Piteå-Tidningens reporter Mari Gustafsson, mailade oss jättebra frågor om projektet vilka vi besvarar i detta inlägg.

Projektet var indelat i tre etapper under olika årstider och från olika vyer.

Kungsleden (turskidåkning med pulka från Hemavan till Abisko) 484 km.
Gröna bandet (vandring Treriksröset till Grövelsjön) 1380 km.
Den högsta fjälltoppen i våra fyra fjällandskap (löpning, vandring och eller klättring av Kebnekaise, Storsola/Syltraversen, Helags och Storvätteshågna) 168 km.

Berätta om allra sista delen av äventyret?

Svar: Vi valde att bestiga Kebnekaise precis innan starten av Gröna bandet, eftersom de tre återstående fjälltopparna befinner sig relativt nära Grövelsjön och var smidigast att vänta med. Så direkt efter målgången av Gröna bandet bytte vi ut kängorna mot löparskorna för att kunna färdas lätt på de tre återstående fjälltopparna. Då vi båda två är passionerade löpare var känslan obeskrivlig av att nu äntligen kunna springa igen. Finalen av fjälltopparna skulle bli Jämtlands högsta topp Storsola, som också ingår som en del i bergsmassivet Syltraversen. Den högsta toppen i Sylmassivet är Storsylen, som ligger på den norska sidan. Allt slutade med att vi gjorde hela Syltraversen, vilket innebar högalpin klättring med klätterutrustning och dessutom klättringspremiär för Erikas del. Vi är båda eniga om att finalen av projektet blev bokstavligt talat en riktig höjdare och precis den utmaning som vi gillar – det vill säga när vi ligger på gränsen till vad vi klarar av och efteråt känner att vi har vuxit med uppgiften. Med oss hade vi en klättererfarne Napoleon Wallin, som hjälpte oss på bästa sätt.

Härligt att få löpa på fjället.

Hur känns det nu när det är klart?

Svar: Det är en härlig känsla att projektet nu är klart. Samtidigt har en känsla av tomhet infunnit sig. Vi har levt med projektet och alla dess förberedelser i snart ett års tid och det har hela tiden följt med oss parallellt med vardagslivet. Då utmaningar är bland det bästa som finns var vi eniga om att projektet skulle ligga på en sådan nivå att vi på förhand inte var helt säkra på om vi skulle klara av uppgiften, men ändå ha känslan av att det skulle vara genomförbart. En annan härlig känsla, som vi nu har med oss är insikten i att våra kroppar ganska snabbt kan anpassa sig och klara av mer än vad vi tror. Tar vi hand om kropparna på ett vettigt sätt läker de skapligt trots att de vissa stunder kan kännas helt slut när dagens etapp är avklarad. Vi är även tacksamma för alla fina möten med människor, som vi har fått vara med om längs vägen.

Det finns så mycket vackert att fota på fjället.

”Fjället inbjuder till en slags harmoni där människan kommer ner i varv och ges utrymme till att vara ”här och nu”. Det är en sinnesstämning som vi tyvärr inte är lika självklar i dagens moderna samhälle.” Erika & Linnea Nilsson-Waara

Hösten är en fantastisk tid för fjällvandring.

Och sedan kan man ha lite faktapunkter.

3300 … kcal i snitt per dag har systrarna förbrukat.

600 … stycken energibars har systrarna förtärt.

203 … mil har systrarna färdats till fots.

110 … timmars behov av återhämtning har systrarnas sportklockor nästan konstant visat på

82 … dagar har systrarna spenderat på fjället.

30 … km i snitt per dag har systrarna färdats.

10 … timmar per dag har de varit igång.

9 … gånger har systrarna trubadurat längs resan.

5 … gånger om har de bestigit Mount Everest höjdmässigt.

Vilken jubelbild skulle ni välja för att illustrera känslan av att ha gått i mål?

Svar: Jubelbilden får nog vara när vi står på den sista fjälltoppen (dock ej Storsola, men den högsta toppen i Sylmassivet – Storsylen i Norge) med Sverigeflaggan bredvid oss. Bilden symboliserar glädje och att vi har nått toppen och därmed finalen av projektet. De tre målgångsbilderna av varje etapp kan ju uttryckas i att vi nådde våra mål ”porten, dörren och toppen”.

Här följer fler segrarbilder från vårt äventyr!

Känslan av att ha klarat av en tuff utmaning. Uppe på Storsylen.

Porten= Kungsledenporten i Abisko.
Dörren= målgången av Gröna bandet.
Toppen= den återstående toppen av de totalt fyra fjälltopparna.

I mål efter 21 dagar ute på skidor. Kungsleden från Hemavan till Abisko.

Handen på den blå dörren och därmed har vi genomfört Gröna bandet, Treriksröset till Grövelsjön, 138 mil på 53 dagar.

Vi gillar ju målsättningar och för oss var dessa tre faktorer målgångssnören på olika sätt.

Här kommer även länkar till tre utvalda filmklipp från vårt äventyr.

Kungsleden: https://youtu.be/4EytXgYGqr0

Gröna bandet: https://youtu.be/wPWPR9LGwfc

Fjälltopp Syltraversen: https://youtu.be/5tU_1t4KXBw

Tack till alla som på olika sätt har stöttat oss. Håll utkik på hemsidan för framtida projekt. Inom den närmsta tiden kommer vi ge lite utrymme till återhämtning och vardagsliv från långturerna. Dock innehåller vårt vardagsliv en aktiv livsstil, med massor av friluftsliv och träning. Sedan blir det att återgå till ritbordet igen.

Tack och kramar från oss!

Starten på Gröna bandet.

Varje dag har inte varit solsken. Dimma kan även te sig vackert.

Traillöpning på fjället är en fantastisk upplevelse. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Uppe på Helags.

För att genomföra Syltraversen behövdes klätterutrustning.

Njut varje minut!

Sällskap på vår vandring av getter och kor.

Helags fjällstation.

Här någonstans på Wall of fame i Grövelsjön kommer våra namn att hamna.

Kärt möte med pionjärerna av Gröna bandet, Torkel och Annica Ideström.

Daniel Roxen Roxvret. En inspirerande man som genomförde Gröna bandet löpandes på 23 dagar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Norgefararleden är vacker att vandra.

Sköna lunchpauserna på fjället.

Erika fyller på sin matpåse med kallt vatten.

Fjället i mystiska moln.

Polarullen lägger sig som ett täcke över fjällets vidder.

Porten på Kungsleden i Hemavan. Härligt känsla att vara i mål.

Pältsatoppen i bakgrunden.

Fina vandringsstigar mellan Ammarnäs och Hemavan.

Uppe på toppen med Åsa och Oscar.

Uppe på Kebnekaises sydtopp.

Memoreringsstund på fjället.

På båtlederna längs Kungsleden rodde vi.

Tältmys.

Blicken framåt.

Porten till Kebnekaise-leden.

På vår resa har vi trubadurat och delat med oss av vår musik.

Lapporten i bakgrunden.

Här startade sommarens äventyr. Tåget upp till Abisko och första målet blev att bestiga Kebnekaise.

Kramar Linnea och Erika

Vilken final vi fick på projektet!

17 september, 201614 september, 2016Lämna en kommentar

Sista toppen ut, för att fullfölja projektet ”Fjällets guldkorn 200 mil”, var att bestiga Jämtlands högsta bergstopp Storsola, 1728 möh. Det hela slutade med att vi gjorde Syltraversen, vilket innebar högalpin klättring och firning förbi pinacklarna, samt att vi tydligen passerade tre namngivna toppar på vägen.

På väg mot pinacklarna och första delen i Syltraversen att passera.

Idén om att göra även Storsylen (som är den högsta toppen i Sylmassivet och ligger på den norska sidan), kom av att Sylarnas fjällstation har guidade turer upp till denna topp och inte till Storsola (som är Jämtlands högsta topp och tekniskt svårare att bestiga). Samtidigt hade vi fått reda på att Napoleon skulle göra Syltraversen och ville ha sällskap, vilket efter några om och men gjorde valet enkelt. Det ska dock poängteras att det inte erbjuds guidade turer längs Syltraversen från fjällstation, men vi såg det som en fin chans till att få uppleva ännu mer av fjällkedjan samtidigt som vi får utmana oss och lämna comfort zone. Erika hade dessutom aldrig klättrat innan denna tur. Än mer imponerade att ta sig igenom traversen.

Firning krävs nedför andra pinackeln.

Vyer från alla möjliga håll

Utsikten från topparna är helt fantastiska. Eftersom man går i en halvcirkel får man se vackra vyer från alla möjliga håll. Att gå på kammarna var många gånger väl så spännande, men med lite pep-talk och säkring på vissa ställen tog vi oss igenom. Stolta, trötta och med lite småblessyrer här och där tog vi oss i mål. Samtliga toppar är nu bestigna, likväl som Kungsleden är skidad och Gröna bandet vandrat. Vi känner oss fett nöjda!

Högalpin klättring i skarpt läge.

Firning 15 m.

Vill man bestiga Storsylen finns som sagt guidade turer och är man inte en van alpinist skulle vi rekommendera att boka turen.

Vissa knabbar ser mer skräckinjagande ut än andra.

Syltraversen:

Start/mål: Sylarnas fjällstation. Hit tar mig närmast från Storulvåns fjällstation 16 km enkel väg.

Tid: 10 h

Distans: 15,7 km.

Höjdmeter: Fjällstationen 1040 möh – Storsola 1728 och Storsylen 1762 möh.

Svårighetsgrad: 5 av 5

Utrustning: Lätt dagspackning. Klätterutrustning för alpinklättring (kilar mm), samt utrustning för firning.

Fint väder är att rekommendera och prioriterat.

Tack till Napoleon!

Vi kunde inte ha fått ett bättre avslut på denna tur! Tack Napoleon för all coachning och underbart sällskap. Vilken final vi fick på detta fjällprojekt!
Allt gott önskar vi till alla som har följt oss. Slutfilm, inlägg med summering mm kommer lite senare.

Tack till bästa Napoleon för utmärkt coachning och sällskap.

Kramar

Linnea & Erika

Uppe på Storsylen!

Napoleon vandrar på kammarna som att det är en dans på rosor.

Små blessyrer efter underarmshjälp i klättringen.

Bestigning av Helags, 1796 möh

15 september, 201614 september, 2016Lämna en kommentar

Det är förståeligt varför National Geographics har listat Helags som en av de tio finaste topparna att bestiga. Berget kännetecknas av ett musselliknande utseende och med ett röse högst uppe på toppen.

Vackra Helags.

Från Helags fjällstationen skådar man den vertikala väggen klart och tydligt och man förstår varför fjällstationen placerades just här.

På väg mot Fjällstationen och laddar upp inför morgondagen.

Vår näst sista topp att bestiga

Helags var för oss den tredje och näst sista av fjälltopparna att bestiga. Vi fick rekommendationen att göra högervarv, främst pga. utsiktsaspekten. Detta innebar en flackare väg upp och sedan lite brantare nedåt. Nedfarten var lite mer spännande att ta sig an och en regnig dag hade vi nog valt att gå samma väg tillbaka som vi kom oss upp från. Dock hade vi tur med vädret och körde på gameplan med högervarv.

Renar finns nära stationen.

Dit ska vi. Upp på Helags.

Utsikt över våra gamla fotspår

Utsikten från toppen är fantastisk. För bara en vecka sedan vandrade vi förbi detta berg och nu stod vi uppe på toppen och kunde beskåda vår tidigare färdväg. Vi såg långt ut över vidderna och kan verkligen rekommendera en topptur upp på Helags.

Uppe på toppen fick vi skriva in oss i gästboken.

oändlig utsikt från toppen.

Blockig terräng att gå i.

Bestigning av Helags:

Start/mål: Helags fjällstation (närmsta access från bilväg är Kläppen, vilket innebär 12 km vandring till fjällstationen).

Tid: 3 h 15 min i raskt tempo (normalt tar turen 5-6 h).

Distans: 9 km (1043-1798 höjdmeter mellan stationen och toppen).

Utrustning: Lätt dagspackning.

Svårighetsgrad: 3 av 5.

Kramer från oss!

Linnea & Erika

På morgonen låg moln runt toppen, vilka försvann när vi närmade oss toppen.

Mäkta stolta att vara uppe på toppen.

Väskan har varit lätt och löpsteget likaså. Härligt att få byta om till traillöparkit.

Bestigning av Storvätteshågna, 1204 möh

13 september, 2016Lämna en kommentar

I torsdags gick vi i mål på Gröna bandet efter 53 dagar ute på tur. Mottagandet i Grövelsjön var helt fantastiskt och vi kände oss som Leonardo Di Caprio när han, i filmen Titanic, vandrade in i salongen på röda mattan, bland massor med människor som stod och applåderade.

Målgången är ett minne för livet! Tack Grövelsjöns fjällstation för att ni ordnade detta varma mottagande.

Att va på topp är gott. Och extra fint är det att få dela upplevelsen med varandra. Här med sällskap av Niclas.

En vilodag och på med löpargrejerna

Efter en vilodag på fjällstationen bytte vi gröna bandet-utrustningen till löparkit. Trailskor och lätt ryggsäck. Vi startade från fjällstationen, sprang förbi de vackra Fosksjöarna och sedan upp på Storvätteshågnas topp. Vädret var stundtals dimmigt och regnet låg i luften. Känslan att komma upp är ändå oslagbar. Ansträngningen och utsikten man bjuds på där uppe är verkligen vacker. Just Dalarnas fjälltoppar är jämfört med Sarek och den norska sidan ”små kullar”, men desto längre utsikt över fjällets mäktiga vidder har du.

På väg mot toppen. Löpargrejerna på.

Bestigning av Storvätteshågna, 1204 möh:

Start/mål: Grövelsjöns fjällstation

Distans: 19 km (samma väg ToR)

Tid: 2,5 h (löpning)

Packning: Löparryggsäck med proviant för en dagstur. Förstärkningsplagg, karta, kompass, regnkläder och vantar, samt vattenflaska och första hjälpen.

Fantastisk utsikt trots tunga moln i luften.

”Fjället i norr och söder skiljer sig åt, med höga bergsmassiv i Sarek och 360-graders utsikter över milsvidderna i Dalarna. Det är tjusningen med hela fjällkedjan – dess olika ansikten”. /Linnea

Målgången Gröna bandet

9 september, 2016Lämna en kommentar

Det tog oss 138 mil och 53 dagar att ta oss från Treriksröset till Grövelsjön. Vi har haft en fantastisk resa och mottagandet vi fick på fjällstationen var mer än vad vi hade kunnat tro. En stor skara människor som samlats utanför ”den blå dörren”, musik som spelades, champange, fotografering och massor med grattishälsningar.

Vilken målgång vi fick vara med om!

Gröna bandet är därmed avklarat och nu väntar de tre återstående fjälltopparna; Helags, Storsola och Storvätteshågna innan projektet är helt klart. Då har vi fått uppleva fjället ur olika årstider och perspektiv.

Fler bilder från Gröna bandet kommer.

Vilken häftig känsla att få lägga handen på Den Blå Dörren. Gröna bandet är nu avklarat!

Vår färd ingraverad i vacker träkosa.

Etapp 8: Jänsmässholmen – Vålådalen, 166 km

5 september, 2016Lämna en kommentar

Av 165 vandrade kilometrar har vi räknat ut att tio har varit fjäll och resterande del väg. Detta kan tyckas trist eftersom Gröna bandet handlar om att vandra i fjället. Vi har valt att ha en positiv inställning till vägvandringen där överraskningarna har varit flertalet positiva möten med människor.

Kärt möte med grundarna av Fjällfararnas Vita-Gröna band. Torkel och Annica Ideström.

Bland andra träffade vi pionjärerna och grundarna av Fjällfararnas vita och gröna band, Torkel och Annica Ideström.

Äntligen fick vi träffa löparguden Daniel ”Roxen” Roxvret. Gröna bandare som har tagit sig fram genom fjällkedjan i galet tempo.

Bandare hjälper bandare. Omplåstring och nylonstrumpa fungerar till mycket.

När vi var framme i Vålådalen och precis skulle börja att äta vår middag ringde det från reception om att Linnea hade ett paket att hämta ut. Detta paket visade sig vara hennes pojkvän Niclas, som utan annonsering hade kört upp för att överraska henne. Nu är vi fulladdade av ny energi för vår sista etapp till Grövelsjön.

Finaste överraskningen man kan få. Linneas pojkvän Niclas hade åkt upp till Vålådalen och satte hennes fötter i gungning.

Se även filmklippet från denna etapp: https://www.youtube.com/watch?v=olXmcSvZjF8

Vackra Kallsjön.

Vandring genom all slags terräng.

Belgisk våffla i Kallsedet sätter guldkant på tillvaron.

Överraskning i en av våra depålådor.

Lunchpauserna kan väljas med omsorg.

I Huså bodde vi på fina hyttgården.

Mycket vägvandring har det bmivit på denna etapp.

Fin bild tagen av Thomas Nyberg.

Sista punkten att hålla sig väster om/passera genom.

Ett av alla fina möten längs denna etapp. Kalle med familj.

Vilken fin överraskning som dök upp i Vålådalen. Niclas Bentzer.

Linnea & Erika

Det mest spännande djurmötet?

31 augusti, 201631 augusti, 2016Lämna en kommentar

På vår resa genom fjällkedjan får vi ofta frågan, vilket är det mest spännande djur ni har fått se? Troligtvis väntar de sig svar såsom björn, älg, fjällräv eller kungsörn.

I ärlighetens namn måste vi tyvärr göra vår följare besvikna och säga en råtta! Allt hände när vi vandrade vidare från Hemavan. Vi hade fått adress till en kvinna vars hus vi skulle få övernatta i. Hon var på resande fot, men hade katten hemma som vi skulle mata.

Frid och fröjd tills…

Allt var frid och fröjd när vi kom dit. Vi rullade ut våra liggunderlag på golvet framför tv:n och skulle ha vardagsrumspicknick. Mitt i allt ser vi hur kattkvinnan, vid namn Smulan, kommer indragandes med en råtta! En råtta som dessutom lever och är lite halvskadad. Hon kommer närmare och överlämnar ”presenten” på regnbyxorna. Nu bryter paniken ut och vår picknick avslutas tvärt. Sakerna plockas ihop och föses undan från det numera råttminerade området.

”Sitta-på-pass-efter-råtta”

Nästa steg blir att råttan nu är lös i huset och vi inleder expedition råttjakt. Inte kan vi lämna kvar en halvskadad råtta i huset som överraskning till när husägaren skulle komma hem. Katten försöker locka fram råttan och vi står där med handlingsförlamad kraft och funderar på vad vi ska göra. Vi kommer på idén att använda oss av en hink och sopskyffel för att få tag på råttan.

Med hink och en skyffel lyckades vi fånga råttan och släppa ut den i det fria.

Efter cirka en halvtimmes ”sitta-på-pass-efter-råtta” lyckas vi äntligen få tag på hen och genomföra ett halvdant räddningsförsök. Vi ogillar råttor, men att se ett halvskadad djur får nog vilken människa som helst att känna medlidande.

Räddningsaktion ut till de fria

Råttan var nu ute i det fria och tyvärr måste vi avsluta denna historia med att katten fullföljde vad den hade påbörjat. Djurvärlden är många gånger grym.

Råttan är ute ur huset.

Så det mest spännande djurmötet vi har haft på denna tvåmånaders fjällvandring är: En råtta!

/Linnea & Erika

Etapp 7: Gäddede – Jänsmässholmen, 137 km

29 augusti, 2016Lämna en kommentar

Norra Jämtland är dessvärre vandringsledernas bortglömda del. Här finns dock så mycket otroligt vackert att skåda såsom det mäktiga Hällingsåfallet med sina 48 meters fallhöjd. I morgontimma är chansen stor att få se en regnbåge i höjd med fallet, vilket vi hade lyckan att få göra när vi var där.
På väg söderut passerade vi en fjälltopp/kulle vid namn Vinklumpen, som bjöd på 360-grader panoramautsikt. Här passade vi på att sjunga några skålvisor samtidigt som vi sträckte ut armarna i de starka och friska vindarna.

Uppe på vinklumpen i starka vindar och förmodligen med mindre skönsjungande vrål.

I Valsjöbyn bodde vi på det mysiga vandrarhemmet Valen, som ägs av Dahn Hansson. Många fantastiska människor har vi mött på vår färd och Dahn är helt klart en av dem. På väg från Valsjöbyn passerade vi Hotagen med dess gemytliga vita kyrka intill Hotagssjön. Väldigt vackert belägen.

Häftig upplevelse med fjällets ägare. Hela renflocken kom väldigt nära oss.

Strax efteråt uppnådde vi en stor milstolpe på vårt Gröna band. Vi hade nu vandrat 100 mil! Obeskrivlig känsla och lyckorus spred sig i kroppen. Ännu har vi ca 35 mil kvar, men känner att vi är på god väg. Väl framme i Rörvattnet firade vi med choklad och surströmming (nedlagda skolan mitt emot Rörvattnets Stugby som anordnade sin årliga surströmmingsfest och vi hade turen att pricka in tillfället). Dagen efter fortsatte vår vandring, förbi den häftiga Ansätten Kanjonen (mäktigt vattenfall) till Jänsmässholmen. På vägen fick vi se två tranor på nära håll. De blev nog överraskade av att vi traskade förbi och samtidigt som de sträckte ut sina vingar för att flyga sjöng de en liten avskedssång för oss.

Här kliver vi över gränsen till 100 mil som vi nu har avverkat på Gröna bandet.

100 mil avklarade firade vi med surströmingskalas i Rörvattnet.

Redan imorgon väntas vi fortsätta mot Olden, en kortare dagsetapp på ca 18 km. Vi börjar känna vittring av Grövelsjön och känslan är att vi närmar oss. Ca 30 mil kvar nu.

I morgontimma är chansen stor att få se regnbåge vid Hällingsåfallet.

Med sina 48 meters fallhöjd är Hällingsåfallet gode mäktigt.

Varning alltså!

Ansättens kanjon. Väldigt häftig den också.

Vackra myrar (när man inte behöver gå på dem). Vi mötte två tranor som sjöng.

Inne i Krokoms vindskydd. Gott att få komma in för att värma sin lunch och lägga upp fötterna.

Må gott!
Linnea & Erika

Etapp 6: Klimpfjäll – Gäddede, 107 km

24 augusti, 201618 december, 2017Lämna en kommentar

Vandring i myrparadis får sammanfatta denna etapp. Trots att regndropparna har lyckats hålla sig borta är underhåll av sommarlederna undermåliga. Detta innebär att vi har fått klafsa runt i blött blött blött.

Morgonen startar med dimma och vandring genom blöta myrar.

Liten som stor kan vi alla skapa våra egna mästerverk.

Enligt rykten ska senaste översyn av sommarlederna ha genomförts någon gång under 60-talet. Vi väljer att tro på det 😉 Fast än vi har fått gå med vattenfyllda skor är vi glada att kunna bocka av detta kapitel. Sträckan vi främst pratar om är den från Raukaselet och 18 km mot Ankarede. Här finns enbart blöt myr och inte en enda spång. Men från Lejarfallet, som för övrigt var väldigt vackert, blev leden bättre. Vi är nog bortskämda med att under lång tid ha vandrat på välarrangerade Kungsleden.

Lejarfallet i bakgrunden.

Fin rastplats vid Lejarfallet.

Surströmmingskalas och spelning

Nog om lederna… Vilodagen spenderade vi på HK Klimpfjäll. På menyn stod surströmmingskalas och spelning, vilket gav oss ny energi innan vi fortsatte vår färd söderut.

Surströmmingskalas och spelning på HK Klimpfjäll.

Gula kantareller
I Raukasjö bodde vi på Tommy och Monicas gård. Vintertid har de våffelservering och det är inte ovanligt att 80 skotrar står parkerade samtidigt på deras stora gård. Tommy fick reda på att vi aldrig hade ätit gula kantareller och gick ögonabums och hämtade tillbehören för att kunna tillaga dem. Monica plockade fram kantarellerna. Vi kan lova att de smälte som smör i våra munnar.

Ny och fantastisk smakupplevelse har vi böda fått erfara. Smörstekta gula kantareller är GOTT!

Morötter kan få dig att gå långt. Chokladbollar kan få dig att gå ännu längre.

Två fina kalfjäll
Från Raukasjö och söderut mot Gäddede passerade vi två kalfjäll. Balkesbuorke är beläget på ca 1000 möh och där finns ett vindskydd. Dasset hade dock blåst framstupa och vi gissar att denna plats är rätt så vindutsatt. När vi kommit fram till Väktarmon hyrde vi stuga av Lennart och Elsa och blev bjudna på trevlig pratstund med fika. Vi samspråkade om fortsatt färdväg där beslutet landade i att gå resterande del till Gäddede längs bilväg, ca 3 mil, just för att undvika ännu fler dagar med blöta fötter.