Sånfjällets Nationalpark

Direkt efter vårt besök i Hamra Nationalpark fortsatte vi vår nationalparksturné till Sånfjället. Denna park har tre accesser, varav vi valde att starta från den som heter Nyvallens fäbod. För att nå denna passerade vi Sveg och fortsätta sedan mot Hedeviken, för att ytterligare köra 17 km innan vi nådde parkeringen. 

img_7110

Uppe på Korpflyet med utsikt över Hedeviken.

Nyvallens fäbod i sig är ett fint utflyktsmål att besöka. Här förekomma flertalet aktiviteter framför allt sommartid, med bland annat servering, försäljning av lokalproducerad fäbodmat och guidade turer. Här går kor lösa och betar. Dock ej renar eftersom bevarandet av lavar (renens favoritföda) var en av orsakerna till att nationalparksskyddet instiftandet år 1909. Därför hålls detta fjäll fredat från renar (så gott det går). 

Sånfjället är verkligen häftigt. Helt solo sticker den upp ur Härjedalens omgivande skogar och vi förstår att människorna i Hedeviken lever med ögongodis genom att bara titta ut från balkongen varje morgon. Parken är 104 km2 stor med sin högsta topp på 1277 möh. 

img_7045

Kvällssol med frost som har lagt sig över riset.

Dag 1 vandrade vi från Nyvallens fäbod och följde den södra leden i sydlig riktning. Efter cirka 8 km nådde vi vindskyddet som låg på cirka 850 höjdmeter (=vacker utsikt från denna höjd) och invid en liten sjö som nästintill hade frusit igen. Några hundra meter västerut hittade vi en bäck att hämta vatten från. Vi slog tältläger som dessutom blev vårt base camp för två nätter. Kvällens höjdpunkt blev solnedgången med utsikt mot vårt hemmafjäll i Grövelsjön. Röd och blå timme med fullmåne fick vi skåda. 

img_7085

Vår lägerplats med fjälltopparna i bakgrunden.

Dag 2 började med en morgonpromenad upp på fjälltoppen Korpflyet. Hyfsat lättgånget med blockig terräng. Här möttes vi av en fantastisk utsikt över de norska fjälltopparna Rendalssölen. Bakom oss låg dimman kvar i dalgångarna och vi fick se de lågt belägna molnen ligga som ett täcke över Hedeviken. 

Topptur på Sånfjället

Idag hade vi bestämt oss för att topptura. Efter frukosten fortsatte vi upp mot Högfjället, som är Sånfjällets högsta topp, därefter ner i dalgången och upp på Valmfjället. Vi avslutade vårt toppturande med att gå upp på toppen som gör skäl för sitt namn, nämligen Gråsidan. Denna topp var stenig (blockterräng) och hade sin ena bergssida i skuggläge. Vi harvade oss ned längs östsidan och fick ta det väldigt lugnt och metodiskt för att komma oss ner. I Sododalen traskade vi över ett vattendrag som vi gissar innehåller massor med vatten under sommaren.

Nu hade klockan blivit närmare 18 och mörkret var på gång. Vi drog oss tillbaka i lägret, käkade vår varmlagade middag för att sedan krypa ner i våra dunsäckar. 

Häftig vandring i bäckravinen

Morgonen därpå följde vi leden norrut till raststugan Sododalsstugan. Detta är en rast- och nödstuga med kamin och britsar. Den har även dass. Från stugan fortsatte vi norrut genom en bäckravin. Mycket häftig att vandra i. Vi sneddade sedan av upp över kalfjället och ner på nordöstra sidan av leden som går upp mot Högfjället. Här var det mycket brant och partier med rullsten. 

En av de björntätaste i landet

Sånfjället sägs bara ett av de björntätaste i landet. Även lavskrika, älg och tjäder ska finnas här. Vi såg massvis med ripor iförda sin höstkostym (vit-brun-spräcklig). 

Vi är mycket nöjda med vårt besök till Sånfjället. Hela turen blev 16 km (från Nyvallens fäbod, via vindskyddet, Sododalsskrevan, över kalfjället och tillbaka till parkeringen). Dag två gjorde vi toppturer som blev cirka 14 km totalt. 

img_7362

Vacker höstvandring på Sånfjället.

img_7327

Tillagning av frukost. Hett vatten blandas i fukostpåsen. Återförslut och låt stå i 10 minuter. Ger 600 kcal. Enkelt och gott!

Tack för oss!

Linnea och Niclas (@deluxeturer.se)

Bestigning av Helags, 1796 möh

Det är förståeligt varför National Geographics har listat Helags som en av de tio finaste topparna att bestiga. Berget kännetecknas av ett musselliknande utseende och med ett röse högst uppe på toppen. 

Vackra Helags.

Från Helags fjällstationen skådar man den vertikala väggen klart och tydligt och man förstår varför fjällstationen placerades just här. 

På väg mot Fjällstationen och laddar upp inför morgondagen.


Vår näst sista topp att bestiga

Helags var för oss den tredje och näst sista av fjälltopparna att bestiga. Vi fick rekommendationen att göra högervarv, främst pga. utsiktsaspekten. Detta innebar en flackare väg upp och sedan lite brantare nedåt. Nedfarten var lite mer spännande att ta sig an och en regnig dag hade vi nog valt att gå samma väg tillbaka som vi kom oss upp från. Dock hade vi tur med vädret och körde på gameplan med högervarv. 

Renar finns nära stationen.

Dit ska vi. Upp på Helags.

 


Utsikt över våra gamla fotspår

Utsikten från toppen är fantastisk. För bara en vecka sedan vandrade vi förbi detta berg och nu stod vi uppe på toppen och kunde beskåda vår tidigare färdväg. Vi såg långt ut över vidderna och kan verkligen rekommendera en topptur upp på Helags. 

Uppe på toppen fick vi skriva in oss i gästboken.

oändlig utsikt från toppen.

Blockig terräng att gå i.

 


Bestigning av Helags:

Start/mål: Helags fjällstation (närmsta access från bilväg är Kläppen, vilket innebär 12 km vandring till fjällstationen).

Tid: 3 h 15 min i raskt tempo (normalt tar turen 5-6 h).

Distans: 9 km (1043-1798 höjdmeter mellan stationen och toppen).

Utrustning: Lätt dagspackning. 

Svårighetsgrad: 3 av 5. 

Kramer från oss!

Linnea & Erika

På morgonen låg moln runt toppen, vilka försvann när vi närmade oss toppen.

Mäkta stolta att vara uppe på toppen.

Väskan har varit lätt och löpsteget likaså. Härligt att få byta om till traillöparkit.

Topptur i Jotunheimen

I veckan är jag och mina klasskamrater i hjärtat av Jotunheimen, Norge och toppturar. Vi kommer att vara borta i nio dagar och schemat innehåller topptur upp på fem fjälltoppar. I Jotunheimen råder ingen brist på 2000-meters och högre. 

Igår var vi upp på Surtningstinden. Jättefin dag och fantastiskt åk i pudersnö. Ännu behöver jag träna på åkningen och dagar som dessa är det extra fint att vara ute.

Bivackbygge har vi också hunnit genomföra. Gårdagens natt spenderades i en sådan. 

Lavinutbildning kommer troligtvis också att hållas under veckan.

Här följer bilder från senaste dagarna. 

 

Ida och jag uppe på Surtningstinden, 1998 möh.

  

Toppbestigning av Surtningstinden. Sista 25 höjdmetrarna fick vi boot-hikea.


  

Fin puderåkning ner från Surtningstinden.

  

Solen tar på. Solskydd, keps och mössa.

  

Frihetskänslan och vårt läger i bakgrunden.

  
 

Fikastund är guld i mun.  
På väg in i hjärtat av Jotunheimen. 

Ha det!

/Linnea

Topptursåkning över de tysta fjällen

Vetskapen om att man kan ta på stighudarna och knata upp för nästan vilket berg som helst ger en frihetskänsla som är svår att beskriva. Topptursåkning över de orörda och tysta fjällen spelar i en egen liga vad gäller vinteraktiviteter. För egen del hade jag innan denna utbildning aldrig testat på topptur, men ser fram emot vad som komma skall.

Nedan följer bilder från dagens åkning.

IMG_5397

På med stighudarna för fortsatt klättring uppför berget. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

 

IMG_5452

Topptursåkning i orörd snö ger en frihetskänsla som är svår att beskriva. Foto: Linnea Nilsson-Waara.


logo-pt

Over and out!
Linnea

”Att topptura är så fantastiskt!”

Torsdagsnatt. Klockan ringer 03.10. Det är bara att pallra sig upp och göra sig klar för den överenskomna samlingstiden som är kl.04.00 på skolan. Det är underkylt regn ute. Skit också. Bilresan upp till Rendalssölen kommer att bli intressant och jag som dessutom är åkrädd på vintern.

Larmet går kl.03.58

Väl framme på skolan går jag in genom den vanliga entrén, dörren är olåst. Larmet utlöses – sirenen tjuter illa och jag ringer min lärare som är på väg till skolan. ”Det är inget att göra åt… vaktmästaren kommer till skolan för att stänga av larmet”, säger han. Skit också – igen. Nåväl. Förlåt vaktmästaren. Från och med nu kan dagen bara bli bättre, tänker jag.

 

Detta beskriver min morgon inför klassens och min första topptur. Vi beger oss av mot Rendalssölen som ligger i Norge. Körtid från Älvdalen och dit är cirka 2,5-3 h. Hit har jag varit två gånger tidigare och jag blir alltid lika fascinerad av de majestätiska fjälltopparna. Ena gången blev det en löptur upp på den högsta av de tre topparna, andra gången var vi dit med skolan på ”höstturen” och nu var det dags igen. Men denna gång på topptursskidor.

Rendalssölens toppar i höstskrud. Vi toppturade upp på den vänstra. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Vad är topptursskidor?
 
”Topptura är det bästa som finns”. Ok tänker jag. Vad är det egentligen som är så bra med topptursåkning? Du går med stighudade slalomskidor och slalompjäxor upp på ett berg. Tiden att gå uppför kan ta flera timmar och åket ned minuter. Vad är då tjusningen med att gå i flera timmar och få göra ett åk som tar några minuter?!!! Idag skulle jag få bli varse om detta fenomen.
 

Väl framme på parkeringen svirade vi om till topptursutrustning. Topptursutrustning innebär att man har en slalomskida (dock något bredare för att klara av att åka utanför pisterna), stighudar som klistras fast på skidans undersida och liknar en tygmatta som gör att du kan traska uppför rätt så brant lutning. Bindningarna ser lite annorlunda ut jämfört med bindningarna på en slalomskida. Fronten är ledad så att du ska kunna gå upp på tå – jämför hur längdskidspjäxan sitter fast, men med infästning för en slalompjäxa så klart. Bakbindningen går att rotera så att du kan ha den i tåläge (lös häl) till att sätta fast hälen så att det blir åkläge.

Topptursutrustning påminner om slalomskidor, men med ledad frontbindning och löstagbar häl som möjliggör gå- och åkläge. Foto: Mikael Wiethe.

 

Stighudarna möjliggör uppgång för berget och tas av innan man åker ned. Foto: Linnea Nilsson-Waara.


Packa lätt så blir det rätt
 

Ett internt mål med denna utbildning är att jag ska lära mig att packa rätt och lätt. Detta tycker jag mig ha lyckats med idag. På min lista fanns topptursskidor, stighudar, pjäxor, mat (lunch, bars, äpple och termos med varmt vatten), första hjälpen, förstärkningsplagg, dunjacka, skaljacka och -byxa, hjälm, googles, extra vantar, buff och mössa, samt telefon och extra batterier. Eftersom vi vistas i lavinfarlig terräng hade jag också med mig transciever, sond och spade. Området var enligt vår utbildningsledare väldigt säkert, men där laviner kan utlösas så måste denna utrustning alltid finnas med.

Med lätt och rätt packning blir det mer trivsamt att ta sig fram på skidorna. Foto: Dennis Franzén.

En tranciever med läge ”sänd” är ett måste då man ska topptura i lavinfarliga områden. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

 

Mat är A och O för att få i sig energi på turerna. Min termos med hett vatten ger mig en varmlagad måltid på 10 minuter. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Förberedelse inför Jotunheimen
 

Denna tur var en förberedande check inför den omtalade ”Jotunheimsturen” som kommer att äga rum i mitten på april. Där ska vi gå upp på höga fjälltoppar och vara ute i fält flera dagar. Det kommer ställas höga krav på fysik och åkteknik. Därför var det mycket nyttigt för både klassen och mig själv att få göra premiär på topptursskidor.

Transportsträcka på 4 km
 

Rustade för avfärd gick vi på skidorna cirka 4 km innan det blev dags för lunch. Med påfyllda energidepåer påbörjade vi nu stigningen upp mot toppen. Målet var Söre-toppen, men på grund av tidsbrist fick vi nöja oss med den närliggande som var på litet lägre höjd. Vi tog oss upp via en ränna och väl uppe på toppen stormade det kraftigt. Jag fick verkligen fokusera på att hålla fast i grejerna och samtidigt klä på mig förstärkningsplagg, hjälm, googles, ta av stighudarna och sätta dem innanför jackan så att klistret skulle hålla sig varmt, samt klämma fram kameran för att föreviga min första topptursbestigning. Tiden upp inklusive lunch tog cirka fyra timmar och åket ned med transportsträckan tillbaka tog just under två timmar. Jag kan erkänna att klättringen uppåt gav syrakänning i benen.

På led tar vi oss upp för berget. En person spårar ett hundratals meter, går ur spåret och släpper fram nästa spårare. Foto: Dennis Franzén.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi gör oss i ordning toppen med att ta av stighudarna, på med förstärkningsplagg, hjälm och googles. Sen är he bara å åk! Foto: Dennis Franzén.

Själva åket då?
 

Att stå uppe på toppen, pusta ut efter den tuffa klättringen med alla de endorfinerna som pumpar runt och att se långt ut över fjällets vidder ger en inre tillfredsställelse. Att sedan få kasta sig ut på kalfjället och sväva fram över de stora fälten gör att en känsla av frihet infinner sig. Det ser inte snyggt ut när jag åker och man skulle säkert kunna göra en stilstudie på hur man tekniskt inte ska åka. Kroppen spänner sig lite extra över att åka off-pist och med en skräckblandad förtjusning av att jag är och nosar på okänt område. Men oavsett detta så kan jag medge att topptura är fantastiskt!

En hel flock med äventyrselever tar sig ned för fjället. Belöningen efter att ha klättrat sig upp på toppen. Foto: Dennis Franzén.

Nybörjare på topptursskidor

Ett tips till dig som är sugen att testa på topptur finns kurser och enklare berg att börja med. Har du aldrig åkt innan så rekommenderar jag dig att hyra utrustning för att kolla om detta var något för dig. Under min första del av praktiken ska jag vara på Storulvåns fjällstation och där finns möjlighet till nybörjarkurser och åkning i olika svårighetsgrad.

Topptur ska avnjutas med gott sällskap. En hjälpande hand när man faller är alltid välkommet och säkrast ute på fjället.

 logo-pt
Over and out!
Linnea