Riv av ett lopp

Det var 17 år sedan jag stod med längdskidor och nummerlapp uppställd på startlinjen. Dagen innan hade vi varit ut och åkt nästan tre mil och samma kväll såg Niclas en inbjudan till Idre-Särna-loppet. Distanserna som fanns att välja bland var 15 eller 45 km. ”Vad säger du? Ska vi åka ett lopp imorgon”, frågade han?

Linnea och Niclas innan starten i Idre-Särna-loppet. Distans 15 och 45 km.

Uppladdningsproceduren under all kritik

Med åren har min tävlingsinstinkt mattas, men när jag ställs inför ett lopp så kommer de där små spetsiga hornen fram. Uppladdningarna inför fotbollsmatcherna brukade alltid innebära flera liter vätskeintag, extra kolhydrater (långsamma) och inga aktiviteter som kunde göra mig seg i benen. Om jag nu skulle ställa upp i detta skidlopp skulle det betyda att jag inte hade uppfyllt ett enda moment ur min uppladdningsprocedur – med andra ord en uppladdning under all kritik. Nåväl. Nu är fotbollsskorna lagda på hyllan och denna tävling skulle inte betyda ”liv och död” (som det handlade om förr när jag spelade matcher). Ibland får man frångå sina rutiner och efter att ha kommit överens om att vi skulle delta i loppet föreslog Niclas att vi skulle gå och valla skidor. Klockan var då 21.30 på kvällen.

Tävlingsdag

På grund av snöbrist hade de lagt om den befintliga sträckan, vilket innebar att loppets start och målgång blev i Idre. Vi kvitterade ut nummerlapp, jag anmälde mig i 15 km motionsklass och Niclas i 45:an. För att inte hamna sist i starten placerade vi ut våra skidor i startleden – frågan var om vi hade lagt oss lite för långt fram… Det värsta som kunde hända var i och för sig att bli omåkt.

Längdskidorna uppställda i startleden. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Lärdomar av att tävla

Lätt spänd och förväntansfull stod jag där på startlinjen. Väl påpälsad och snart skulle jag få bli varse om att min fleece-tröja och tjocka halsbuff borde ha lämnats kvar i bilen. Efter en kilometer fick jag nämligen stanna upp och lätta på kläderna. Dessutom insåg jag att min nonchalanta vallning av skidorna gjorde sig påmind. Det är mindre kul när man måste staka sig i nedförsbackarna. Den tredje insikten jag fick var att man med jämna mellanrum bör kika på klockan (alternativt skyltar om sådana finns uppsatta) för att få en uppfattning om hur långt man har åkt och har kvar. Första gången jag tittade på klockan hade jag åkt 13,8 km, vilket betydde att jag närmade mig mål. Av någon tankspridd anledning levde jag i tron om att jag hade åkt åtta kilometer och blev därför mycket överraskad att jag snart var i mål. Detta kan tyckas positivt, men i slutändan blev jag frustrerad för att inte ha tagit ut mig mer.

Slutspurt och målgång efter imponerande 45 km skidåkning. Foto: Linnea Nilsson-Waara.

Några tips inför ett skidlopp:

Klä dig ej för mycket – du blir snabbt varm.
Valla med kärlek. Förbered belagen (rensa bort gammal valla) och lägg på ny och rätt valla. Både fäste och glid är viktigt.
Åk med GPS- och pulsklocka för att få ett hum om avstånd och hur mycket du kan ta i.

Hur gick det då?

Tillsammans konstaterade vi att tävling är bästa träning. Niclas kämpade sig igenom imponerande 45 km och tog sig i mål. Meriterade längdskidåkaren Anders Södergren var med och vann klassen 45 km elit. Av fem tävlanden i min grupp hamnade jag på första plats. Säkerligen blir det fler tävlingar i framtiden.